Tilde Bergström

saltvatten

ornö

Sommaridyllen, grill skärgård å kvällssol. 

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Hon kommer med cykeln till min ytterdörr. En filt och badkläder i korgen. Skrapsår på knät. Tillsammans cyklar vi med våra brunbrända ben till bryggan där vi spenderat så många sommarlovsdagar. Det är precis som när vi var små. Vi cyklade genom Vreta mest hela dagarna. Från dörr till dörr, kollade vem som ville leka. När man fick napp på en kompis cyklade vi till bryggan. Kanske hade vi med oss saft. Kanske hade vi bakat. Stannade på vägen för att plocka smultron. Eller så kom vi inte iväg till bryggan utan blev kvar på studsmattan hela dagen. Precis så kändes det när jag och hon cyklade igen, när jag badade i det kalla vattnet medan hon stannade på bryggan. När vi turades om att äta från vinbärsgrenen vi lyckats sno med oss från en buske. 

Men vi är inte små längre. Cykeln används mest för att ta sig till jobbet. Bryggan står ofta tom. Smultronen blir plockade av några andra barn. 

Flororna

I norra Uppland finns ett naturreservat vid namn Flororna. Dit kan man en sommardag ta med sina slitna gympadojor och lunch och vandra lite. 

Efter lite mer än en timmes bilkörning var vi framme, jag, pappa och våra fina familjevänner. 

Vi gick genom skog...

...och myr. 

Spanade efter fåglar. 

Så grönt !!!

Sedan hade vi lunchpaus. Pastasallad med oumph!

För pappas del hamnade det mesta av lunchen på marken... 

Freddie. 

Efter en liten regnskur letade sig myggen fram. Men alltså detta måste ju vara den godaste doften av alla!? Kan lukta på det hur länge som helst. Så mycket barndom. 

Grönt å skönt. Behöver andas lite naturluft emellanåt för att fungera. 

 

välkommen frihet

Så stod vi där. Med mössorna på huvudet och leenden på läpparna. Ekporten pulserade av förväntan. En tuta som ljöd och sedan sprang vi ut och det var över innan jag ens fattade att det hade hänt. Knuffades åt sidan, ut i folkvimlet i jakten på en skylt med mitt namn. 

Flaket, visselpipor, billig öl och människor som på uteserveringar, vid övergångsställen och på gatorna som skrattade och vinkade till oss. Vi var euforiska, oövervinnerliga. På toppen av allt. 

Studenten hände. Det var väldigt roligt. Men mer än så kändes det faktiskt inte. Jag var redo. 

the road

-

eld

analog: skridskor

fråga & svar

fråga: skulle du vilja berätta lite om hur det var att komma tillbaka till Sverige från Kenya? :)

Att komma tillbaka från Kenya. Det var länge sedan jag tänkte på det... Nu har det snart gått ett år, ett år sedan det där fantastiska obeskrivliga tog slut. De sista veckorna i Kenya var tiden som var kvar ständigt på allas läppar. Men det kändes också så abstrakt. Vi pratade om att vi snart skulle åka tillbaka till Sverige, men jag tror ingen riktigt förstod att det faktiskt skulle ske. När vi var där fanns det inget annat. Inget Sverige, inget andra hem, det fanns bara det vi hade just då. Allt vi visste var att vi ville ta vara på tiden som var kvar. Försöka hitta på något nytt varje dag, sova hos varandra så mycket som möjligt, stanna uppe sent för att man inte ville sova bort en enda minut. Tänja lite mer på reglerna, åka motorcykel istället för taxi, hälsa på love school så ofta som möjligt, följa med på en sista safari, gå ut varje helg, gärna fredag och lördag. Och så plötsligt stod vi där. Den sista dagen var kommen och väskorna var packade. 

De sista timmarna innan jag åkte minns jag som en dimma. Internatet tömdes snabbt på folk och hela världen kändes upp och ner. Jag satte mig i bussen till flygplatsen och fattade inte vad som hände. Många grät men jag kände ingenting. Jag kunde inte förstå att det faktiskt var över. Plötsligt satt jag på flyget från Amsterdam till Stockholm och svenska ängar bredde ut sig utanför flygplansfönstret. Det var då jag förstod, och då grät jag. Jag grät och grät och grät. 

Att komma tillbaka till Sverige från Kenya var nog bland det konstigaste jag upplevt. Att plötsligt vara tillbaka hos familjen i sitt hus, och allt var som "vanligt". De första dagarna kändes det som jag levde i en dröm, och snart skulle vakna upp på SSN igen. Sedan övergick det till att Kenya kändes som en dröm. Det var läskigt. Det var såklart kul att träffa alla i Sverige igen, men det kändes inte som om det var på riktigt. Allt som snurrade i mitt huvud var ju Kenya, men jag insåg ganska snabbt att det såklart inte var allt som snurrade i andras huvuden. Folk frågar mindre än man förväntar sig, bryr sig mindre. Vill att man ska anpassa sig direkt till att man är hemma nu. Därför träffade jag mina Kenya-vänner otroligt mycket den sommaren. Det kändes livsnödvändigt. Att få känna att jag hade någonting kvar av året som hade varit, och att få prata med folk som förstod, som kände exakt det man själv kände. Det var en fin sommar, men jag grät också väldigt mycket. Jag tyckte det var jättejobbigt att komma tillbaka till Sverige. 

Men nu har det gått ett år, och känslor förändras. Kenya ligger mig fortfarande otroligt varmt om hjärtat, och jag är så glad att något så fantastiskt ryms i mitt lilla liv. Jag är också otroligt tacksam för alla vänner som finns kvar, och som kommer finnas för resten av livet. De har varit en stor del av året efter Kenya, precis som de var i Kenya. Nu längtar jag efter äventyren som kommer här näst. Kenya var bara början, början på något stort. 

svart stockholm

lila stockholm

Stockholm är lika lila som Hannas hår när hon följer mig till Alviks tunnelbanestation. 

Jag känner mig alltid så lugn när jag är i Stockholm? Promenerar långsamt långsamt medan hela Stockholms befolkningen springer förbi mig. De stressar fram så snabbt som möjligt, passerar mig som racerbilar. Men jag känner mig så lugn. Hoppar på en tunnelbana som visade sig vara fel. Hoppar av, åker tillbaka och hoppar på en ny. Lugnt och skönt. Det gör inget om jag missar någon. Sätter mig i en solig park. Först bara sitter jag. Sedan tar jag fram hörlurar och ritblock. Tittar på människorna. Går till en bar och möter Veronica och hennes vänner. Jag går så sakta. Jag känner mig så lugn. Så tillfreds. Kanske är det för att det är en annan stad. En liten resa. Resa får mig att må så bra. 

analog: trädgård

analog: björnrike

analog: spanien

Har äntligen framkallat min första analoga rulle! De första bilderna togs redan i okt/nov förra året, när jag och Tove var på mini-resa till Spanien. Förbered er på en bomb av analoga inlägg.