Tilde Bergström

2 veckor

Springer runt i tofflor, äter bananer och lyssnar till regnet. GÖtt. 

Har också haft den första fotbollsträningen idag!! Jäkligt många tjejer som var intresserade vilket är skitkul. Och jag mådde så bra, har verkligen saknat fotbollen, träningar, lagsamhörigheten, att springa i regnet med lera upp över hela benen och svettas som en gris. Det är underbart. 

För övrigt har det gått två veckor nu. Det var den informationen. Varsågoda, ni kan tacka mig i något fint brev som ni postar hit, hadeee. 

Kawangware

Majas bilder, nouw.com/majajnsn

Idag var vi 6 elever som fick följa med Thomas ut till Kawangware, en slum i Nairobi med 100 tusentals invånare. Det var en omvävlvande utflykt, blandat med lika många delar glädje som sorg. 

Vi blev bjudna på te hos Veronica, en eldsjäl och förebild på så många sätt och vis. Efter att ha levt i ett destruktivt förhållande med en supande och misshandlande man som inte betalde ett öre till hushållet under flera år sparkade hon till slut ut honom. Men istället för att låta sig brytas ner reste hon sig rakryggad upp och beslutade sig för att göra skillnad. Idag driver hon Love School som är en skola i Kawangare med över 400 elever. Det är lag att barn går i skolan i Kenya, men för många familjer är skolavgiften för hög för att kunna följa den. Det här kan leda till att familjerna måste betala böter för att de inte följer lagen - en lag som de inte har råd att följa, hur mycket de än vill det. Men Veronica välkomnar alla elever till sin skola, oavsett om man kan betala eller inte. Hon har också tagit flera barn under sina vingar, barn med supande föräldrar, barn med föräldrar som inte kan ta hand om dem och HIV-smittade barn. Hon låter de bo hemma hos henne och tar hand när ingen annan gör det. 

De flesta husen är uppbyggda av plåtbitar och överallt ligger det skräp. Dikena längs jordvägen är fyllda av en gråsvart bubblande sörja som sprider en stark odör av avföring. De flesta måste gå långa sträckor varje dag för att fylla dunkar med rent vatten. Orättvisorna får tårarna att bränna bakom ögonlocken och känslan av skam över våra privelegier som vi inte på något sätt har gjort oss förtjänta av är stark. Samtidigt känns det fel att gråta, för här lever inte människor som är ledsna. Här lever glada och kärleksfulla människor, människor som alla hälsar på en med ett leende när man går förbi. Barn i fina klänningar springer skrattandes förbi oss och några stannar för att hälsa. Vi köper sockerrör av en man och den söta smaken sprider sig snabbt i munnen när man tuggar på en bit. Jag promenerar en lång bit med Calvin som undrar mycket om Sverige och arbets- och studiemöjligheter där samtidigt som han lär mig ord på Swhaili och berättar om både bra och dåliga saker med hans hemland. 

Folk välkommnar oss glatt till deras Kenya och säger att vi ska känns oss som hemma. Hur många av de nyinflyttade flyktingar, arbetslösa tiggare och utländska människor som är helt nya för kulturen, språket och landet välkomnar vi till Sverige? Hur många hälsar vi på, hur många säger vi till hur glada vi är att de har kommit till just vårat land? Hur många får vi att känna sig välkomna? 

Där jag bor

Zebra-rummet och bra bord

Biljardbordet

 Utforskar klassrummen 

Veronica visar hur glad man blir när man springer över tennisbanan och så har vi poolen såklart!

 Bästa mys-soffan och utsikt över rondellen och skolan

Jag, Veronica och Oskar hade igår en liten photosession för att visa er hur det ser ut här, här där vi bor, går i skolan, äter frukost, spelar biljard, har läxis, spelar tennis, myser i soffor, har filmkvällar i Zebra, bakar veganska mycket improviserade kladdkakor, sover, vaknar, andas och lever. Vårat hem helt enkelt. 

Kenyan fashion feat. Ogge & Verra

New Life Home Trust

bilder från www.facebook.com/newlifehomestrust

Under förmiddagen idag fick jag och ett fåtal andra personer besöka New Life Home Trust, ett av Nairobis mest centrala och välutrustade barnhem. Det är så fantastiskt vilka möjligheter det finns här som aldrig hade uppstått hemma, och jag känner mig tacksam för alla nya upplevelser jag får vara med om. Vi anlände tidigt på morgonen och fick spendera några timmar på de olika avdelningarna som fanns på barnhemmet. De yngsta är endast ett fåtal veckor gamla och en liten skara bebisar låg fortfarande i kuvös. De äldsta var strax över 3 år. Vi fick leka, gosa och mata barnen med mjölk ur nappflaska. När alla barnen somnat lite efter 10 bjöds vi på kenyanskt chaité och fick delta i ett möte med alla volontärer och arbetare på barnhemmet. 

Det har riktats en stark kritik mot fenomenet vita västerländska människor som åker och volontärarbetar på barnhem för att få nya upplevelser och "göra skillnad". Kritiken grundar sig främst i att de vita människorna i första hand gör arbetet för sig själva och kanske inte för barnen, samt att barnen inte mår bra av det. Nya människor som kommer och går hela tiden gör att barnen ständigt blir utsatta för uppbrott samt att man förlorar en trygg stabilitet med människorna som tar hand om en. 

Jag tycker inte att kritiken är helt felplacerad, men idag fick jag en inblick i dem positiva effekterna som faktiskt kommer utav det också. När jag kom upp till en av avdelningarna låg det 6 barn på en stor röd matta, någon skrek för full hals och en annan hade snor och saliv som rann ner för hela tröjan. Vid ett skötbord stod två personer från personalen och bytte blöjor på varsitt barn. Att vi kom och hjälpte till behövdes. Personalen på barnhemmet är riktiga hjältar som brinner för och älskar det de gör, men alla är bara människor. Man kan inte mata 7 barn samtidigt, hur mycket man än vill. Utan alla volontärer som kommer och ger en hjälpande hand skulle deras arbete vara väldigt mycket svårare. 

Något annat som jag lade märke till var hur otroligt öppna barnen var för alla nya ansikten. Glada kröp de fram mot ens ben så fort man steg in i rummet och deras små händer greppade tag om ens finger med ömhet två sekunder efter att man mötts. En kvinna som arbetade på barnhemmet berättade hur viktiga volontärerna är för barnens utveckling. Ett barn behöver uppmärksamhet, lek, någon som säger deras namn och sjunger sånger för dem. Tyvärr räcker inte peronalen alltid till för att ge alla barnen den uppmärksamhet de behöver. För att barnen ska kunna få en så bra framtid som möjligt vill man att de ska bli adopterade, och det sker mycket lättare om barnen skrattar när de möter nya människor istället för skriker. 

Dagen satte verkligen perspektiv på tillvaron. Barnen var så underbart fina, lika olika, glada, ledsna och fantastiska som vilket annat barn som helst. Men deras förutsättningar är så annorlunda från våra redan från början. Många bebisar blir dumpade utanför gaten till barnehemmet, tunna som skelett och i flera fall HIV-positiva. Mina förhoppningar är i alla fall att jag kanske kan ge något litet tillbaka, istället för att bara komma hit till en ny stad och "ta". 

Mer information om organisationen och vad man kan göra för att hjälp till finns på www.newlifehometrust.org och www.facebook.com/newlifehomestrust

??¡ dag 10 ¿¿¡¡!?!

Maasai Market, friheten att gå "själv" till Juncan, Simba-chips, pruta och lära sig kiswhaili med trevliga Kenyaner, Oskars misslyckade försök att fixa netflix på min dator, en gigantisk DINOSAURIEfågel som smuttar på poolvattnet, skratt och bananmackor på kvällsfikan. Det här är dag 10 i Nairobi. 

Bubblan

Det är konstigt vilken bubbla vi lever i här på SSN. Vår värld är ett skyddat område, en värld som bara existerar innanför dessa murar. Vi har flyttat en liten bit av Sverige och lagt det mitt i Nairobi, och plötsligt blir kontrasterna mellan de två världarna så påtagliga, när de ligger här sida vid sida. 

Vi klagar när duschen endast får fram en kall hård vattenstråle som man snabbt får schamponera sitt hår i - samtidigt som det går människor precis utanför som inte har tillgång till rent dricksvatten. 

Vi får fyra måltider varje dag och utöver det får vi frukt när vi vill; vi ska aldrig behöva gå hungriga. Men det är så många runt omkring oss som alltid behöver gå hungriga. Hemma kunde jag slänga överbliven skolmat utan att blinka, här skapar bara tanken på det en klump i magen. 

Det är också en självklarhet att alla elever här har en dator med sig, ett materiellt ting som går att likställa med en årslön för ett relativt välbetalt arbete här i Nairobi. 

Egentligen är hela Sverige omsluten av en likadan bubbla som vi har här. Men den bubblan är så stor, och utanför den finner vi knappt några kontraster, bara ännu fler länder omslutna av samma bubbla. Därför är det lätt att bara se innanför bubblan när man bor i Sverige, för det krävs mycket för att komma utanför den. Här krävs det bara några steg. Några steg och man är utanför bubblan, inne i den andra världen. 

Självklart är saker inte så enkla som svart på vitt. Det finns mycket saker i Nairobi som påminner om våran bubbla, som får en att känna att man knappt klivit hur den. Och alla utanför vår skola går inte hungriga, alla har det inte svårt att få rent vatten. Många har det faktiskt väldigt bra. Medelklassen i de så kallade u-länderna ökar stadigt. Men det är ändå så mycket mer påtagligt, att alla inte har det som vi. Det är svårare att ta saker för givet. Jag känner mig tacksam för varenda liten sak. 

Varför fick just jag alla de här privelegierna och inte någon annan? Vem bestämde orättvisorna? 

Avokadoträd, Pricken och stickning

Saker börjar falla in i något som skulle kunna klassas som rutiner och vardag; skola, poolhäng, träning, läxis och kvällsfika. Andra saker som hör till här på SSN är vägglössinvasion, selfies med sköldpaddan Pricken, Veronicas otroliga passion för att sticka på sin halsduk och att behöva sova med öronproppar varje natt eftersom att väggarna är tunna som löv... Många har vaknat av att den närliggande kyrkan drar igång med sin morgonsång i ottan varje dag. Men inte jag!!!! Länge leve öronpropparna. 

Dagens höjdpunkt var när jag och Ellen hängde med Pricken och i samma veva stötte på Nathan som jobbar här. Han var i full fart med att he ner avokados från ett stort träd med en lång pinne som hjälpreda. Lite samtalande med honom resulterade i att vi båda gick glatt därifrån med två avokados var! Nathans instruktioner var att lägga de någonstans varmt så ska de antagligen vara mogna till söndag. Lyckan!!! Gratis avokados och så närodlade det bara går, kan det bli bättre? SSN-life on top. 

 

City Tour

Busstur med bästa Jona som chafför

Taggad på livet!!!!!!!!!!

Märtha <3

Det här är vår stad. "Lite som New York" som någon sade. 

Verra Monica

Mys <3333 Jag, Veronica och Hugo

Westgate, precis nyöppnat efter det fruktansvärda terrordådet år 2013.

Idag åkte vi på en City Tour i Nairobi, vår stad. Det var underbat att äntligen få se lite mer än bara vägen från internatet till Junction! Nairobi är verkligen en kontrasternas stad. Tittade jag till höger kunde jag se stolta och moderna höghus resa sig högt upp mot den blå himlen, samtidigt som det på vänster sida stod ett fallfärdigt hus med väggar tafatt ihopsatta av diverse olika plåtbitar. På den röda jorden på marken och genom de tunga molnen av avgaser från alla bilar som dundrar förbi på vägen går välklädda affärsmän med nyputsade skor och jobbväskan i högsta hugg, och bredvid dem sitter en pojke som inte har råd att gå i skolan. Ena stunden åker vi förbi plåthus och marknader med filtar utlagda precis vid vägkanten för att i nästa stund få syn på Nairobis fina universitet. 

Nairobi är också en stad i ständig utveckling. Det var få byggnader som inte hade någon slags byggnadsställning längs husväggen. Down Town förvånade mig med alla reklamskyltar, köpcenter, banker och kontor, inte helt olikt en modern västerländsk gata. Ni som tror att Kenya och Afrika i stort endast består av safari, byar och slum; öppna ögonen och tänk om. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

reppa tennisbanan och cityhoppa

 

Rum 22D

// min GIGANTISKA garderob //

// myshörnan //

Känner mig som Ernst Kirchsteiger som går runt barfota och sätter upp mysbelysning och bilder ovanför sängen. Mycket bra. 

Dagen bestod av sådant som jag antar kommer bli en del av vardagen här: EN (!?!?!) lektion som började klockan 1 vilket betydde sovmorgon till 11 (okej just detta kanske tyvärr inte blir en så stor del av vardagen...), poolhäng, biljardspel, skypesession med Tove, Johanna och Johanna; jag fick delta i deras sushi-middag, styrketräning med några tjejer på fotbollsplanen samt brasa, kvällsfika och mys på kvällen. Mmm mår bra. 

 

SSN life

Maasai Market

// Hakuna och Matata //

Det vandrar runt två skölpaddor här på internatet, och det konstiga är att det inte ens känns konstigt. Man finner sig ganska snabbt i att vi faktiskt bor i Nairobi, så två para skygga sköldpaddor känns ju nästan självklart, en vardagsgrej liksom. Precis som att en hare kan hoppa över gräsmattan hemma i Vreta. Mina skor som jag tvättade innan avresan har redan antagit en gulröd nyans på grund av dammet och jorden som täcker mycket av marken här. Men även det känns vardagligt, lika vardagligt som att skorna alltid är lite fuktiga från och med att snöslasket börjar infinna sig i Sverige. 

Idag var vi på The Maasai Market i Junction. Högst upp i köpcentrumet läggs det varje torsdag ut massor av filtar och mattor som täcker nästan varenda kvadratmillimeter av golvet och där säljs det allt från nyckelringar, tavlor och örhängen till korgar, byxor och väskor, allt med en "Kenyansk" känsla. Det var fantastiskt!!! Musiken trummade öronbedövande över hela marknaden och folk dansade och skrattade till både höger och vänster. De flesta Kenyaner ler mot en och hälsar bara man går förbi varandra, till skillnad mot i Sverige där det mer är "titta-ner-i-backen-och-råka-inte-nudda-någon-du-inte-känner". Helt plötsligt sticks det fram en hand mot dig som skakar din egen hand intensivt, häsar glatt och prompt vill sälja dig allt möjligt småkraffs. Det gäller att vara bestämd men trevlig, och bra på att pruta. Hela stället kändes färgsprakande, med musiken, dansen, folket och tygerna som böljade i alla möjliga olika kulörer. Mitt första intryck av Nairobi är att det är levande. 

little tiny bananaz

Internet har krånglat lite men nu verkar det flyta på igen! Det är bara dag 2 men det känns som mycket mer... Hittils har jag bland annat:

 Packat upp alla väskor och börjat känna mig hemmastad i mitt rum.

Ätit väldigt goda väldigt små bananer!

Spelat biljard, kubb och volleyboll.

Gått till köpcentret Junction två gånger.

Sagt "Hej har vi hälsat? Vad heter du?" i runda slängor 1000 gånger.

Köpt en gigantisk mango och en enorm avokado för sammanlagt 5 kronor!?!?!?

Haft första skoldagen som inte riktigt var en skoldag utan mer "information och namnleks-dag". 

Det känns bra här. Mycket är lite flytande och oklart, alla försöker lära känna stället och varandra. Men det känns bra. Man vaknar upp varje morgon utan att veta vad som kommer hända under dagen, och det är fantastiskt. Jag ser bara fram emot att få lära mig allt nytt, komma in i livet här! Saknar dock Filippa, skickar tankekramar till henne varje dag. Men egentligen vill jag ju krama henne på riktigt hela tiden, se hennes nya rosa hår med egna ögon. Det värsta är att veta att det är jag som lämnar henne. Det är hon som måste gå runt ensam på ställen som vi brukade gå runt på tillsammans, det är hon som måste göra saker som vi brukade göra tillsammans. Filippa jag älskar dig <333<3

kwaheri

 

 

Karibu Kenya

// Jappe och Lottas bröllop // 

Bröllopet i helgen var fantastiskt. Kunde inte ha fått ett par bättre sista dagar i Sverige! Så proppfyllt av fest och kärlek att det nästan svämmade över. Det fick också tankarna kring Kenya på andra banor, jag hann knappt reflektera över hur kort tid det faktiskt var kvar. Och helt plötsligt stod jag där på Arlanda klockan halv 5 på morgonen och packade om väskan som visade 2 kg övervikt, med stabila 5 timmar sömn på två nätter i kroppen. Avskedet till familjen var tårfyllt men resten av dagen flöt på smärtfritt och jag kände mig förvånansvärt lugn under hela resan. Har ärligt talat knappt känt någon oro eller nervositet, bara sorg över att lämna människor här hemma. Det är först nu, när jag sitter här i ett främmande rum i ett främmande land, ett ställe som ska vara mitt hem för de kommande 10 månaderna, som det börjar sjunka in på riktigt. Jag ska göra det här. Hemma lämnar jag kärlek och trygghet, men framför mig ligger äventyr, ovisshet och livet. Och jag känner mig så tacksam över att allt det där rymms i mitt lilla liv. 

Äventyret har börjat.