Tilde Bergström

Kawangware

Majas bilder, nouw.com/majajnsn

Idag var vi 6 elever som fick följa med Thomas ut till Kawangware, en slum i Nairobi med 100 tusentals invånare. Det var en omvävlvande utflykt, blandat med lika många delar glädje som sorg. 

Vi blev bjudna på te hos Veronica, en eldsjäl och förebild på så många sätt och vis. Efter att ha levt i ett destruktivt förhållande med en supande och misshandlande man som inte betalde ett öre till hushållet under flera år sparkade hon till slut ut honom. Men istället för att låta sig brytas ner reste hon sig rakryggad upp och beslutade sig för att göra skillnad. Idag driver hon Love School som är en skola i Kawangare med över 400 elever. Det är lag att barn går i skolan i Kenya, men för många familjer är skolavgiften för hög för att kunna följa den. Det här kan leda till att familjerna måste betala böter för att de inte följer lagen - en lag som de inte har råd att följa, hur mycket de än vill det. Men Veronica välkomnar alla elever till sin skola, oavsett om man kan betala eller inte. Hon har också tagit flera barn under sina vingar, barn med supande föräldrar, barn med föräldrar som inte kan ta hand om dem och HIV-smittade barn. Hon låter de bo hemma hos henne och tar hand när ingen annan gör det. 

De flesta husen är uppbyggda av plåtbitar och överallt ligger det skräp. Dikena längs jordvägen är fyllda av en gråsvart bubblande sörja som sprider en stark odör av avföring. De flesta måste gå långa sträckor varje dag för att fylla dunkar med rent vatten. Orättvisorna får tårarna att bränna bakom ögonlocken och känslan av skam över våra privelegier som vi inte på något sätt har gjort oss förtjänta av är stark. Samtidigt känns det fel att gråta, för här lever inte människor som är ledsna. Här lever glada och kärleksfulla människor, människor som alla hälsar på en med ett leende när man går förbi. Barn i fina klänningar springer skrattandes förbi oss och några stannar för att hälsa. Vi köper sockerrör av en man och den söta smaken sprider sig snabbt i munnen när man tuggar på en bit. Jag promenerar en lång bit med Calvin som undrar mycket om Sverige och arbets- och studiemöjligheter där samtidigt som han lär mig ord på Swhaili och berättar om både bra och dåliga saker med hans hemland. 

Folk välkommnar oss glatt till deras Kenya och säger att vi ska känns oss som hemma. Hur många av de nyinflyttade flyktingar, arbetslösa tiggare och utländska människor som är helt nya för kulturen, språket och landet välkomnar vi till Sverige? Hur många hälsar vi på, hur många säger vi till hur glada vi är att de har kommit till just vårat land? Hur många får vi att känna sig välkomna? 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas