Tilde Bergström

01:38

Vi var ute med båten. Vi fem. Järngänget. Solen gick ner över horisonten och vattnet var helt stilla, som en spegel. De hade gett mig en bok. En skrivbok, fylld med collage av olika slag och bilder på oss som fick mig att börja gråta. Längst bak i boken fanns ett fack med fyra olika brev, angivna att öppnas på fyra olika datum spridda över det kommande året. I den här boken skulle jag skriva ner allt jag känner, tänker och upplever i Kenya. Vi stod där på båten, allihopa inlindade i kramar och tårar. Det var sista gången alla fem. 

Hur inser man att man ska skiljas från sina bästa vänner? För mig tog det lång tid. Jag fattade det inte när vi lämnade av Filippa vid bussen och jag kramade henne för sista gången. Jag fattade det inte kvällen efter när Louise sade "det är 20 minuter tills bussen går". "Det är lugnt", svarade jag. "Det tar bara två minuter att gå till busshållsplatsen". "Nej", svarade hon. "Det är 20 minuter kvar". Jag fattade det inte när jag, Louise, Julia och Saima stod tätt intill i en fyramanna-kram så länge vi bara kunde, och tårarna rann ner för alla deras kinder. Jag fattade det först när det var deras tur att gå på bussen som skulle ta dem ifrån mig. Det sköljde över mig som en tsunami, slog omkull mig som en atombomb. De som jag bara har känt i ett år men som står mig närmare än få andra gör. De som jag kan ligga uppe med till sex på morgonen för att samtalen aldrig tar slut. De som har stått vid min sida, och jag som har stått vid deras. Den här bussen skulle ta dem ifrån mig. Jag hulkade, grät, hyperventilderade. Jag ville skrika. Jag kunde inte andas. Jag ville stanna bussen och säga att jag skiter i det, jag stannar med er. Jag ville att de skulle hoppa av bussen, att det inte skulle vara på riktigt. Att se de finaste personerna jag vet åka ifrån mig utan att kunna göra något åt det, det var rena helvetet. Jag hade sagt till dem så många gånger att "vi ses ju snart" och "10 månader går fort". Men plötsligt kunde jag inte tro på det själv. 

vad händerrrr med tiden??!

Äej. Shit. Nyss var det mindre än en månad kvar och nu helt plötsligt är det mindre än en vecka kvar. De få dagarna som är kvar är fullplanerade och hektiska, och resväskorna står fortfarande och gapar tomma i hallen. Asbra planering Tilde... :---) 

Den senaste veckan har spenderats i Skottland, främst med familjen men också med vänner. Det har varit så lätt att glömma bort hur lite tid det är kvar, lätt att glömma bort att det här var de sista dagarna som spenderades med bara familjen. Familjen som jag har bott sexton år med, som jag har levt med näst intill oavbrutet i hela mitt liv. Det är en konstig känsla. 

systra mi

Hur mycket jag än ser fram emot Kenya så för det inte bara gott med sig. Just nu är jag väldigt stressad på grund av mycket lite tid kvar och mycket saker som ska hända på den mycket lilla tiden. Men mest av allt mår jag skit när jag tänker på att lämna min fAvORitFiLuR... Som storasyster vill jag alltid kunna finnas där och skydda min lilla fåGeL. Nu kommer jag inte ens kunna ge henne en kram och det känns helt ärligt piss.