Tilde Bergström

augusti 2015

Ligger i min säng med febrig panna och äter oreos. Funderar på kvällens luciatåg på svenska ambassaden och om det är värt att kämpa sig med trots hes röst på grund av alla torsdagar som jag nu faktiskt lagt på att öva in dessa uttjatade jullåtar. Fast tänker samtidigt att resterande kanske gynnas av min frånvaro då sång måste erkännas är en utav mina sämsta sidor...

  Istället för att gå under av huvudvärk så tänkte jag titta tillbaka på hur mitt Kenya-år har sett ut hittills, med start i augusti. I början av augusti spenderade jag mina sista dagar med bara familjen genom en roadtrip i Skottland. Nya hotellrum varje natt, gröna slätter, regntunga moln, överraskningsfest och min älskade familj. Vi kom hem till Uppsala, pappa och Filippa försvann till Norrland, mamma jobbade och jag spenderade all min vakna tid åt packning, vänner och att försöka insupa det mesta av hemma. Folk frågade "Hur känns det?" och jag svarade "Jag vet inte" för ärligt talat kunde jag inte greppa tanken om hur lite tid det var kvar.  En solig sommarkväll på båten med Saima, Louise, Julia och Filippa började det dock sakta sjunka in och tårarna kunde inte längre hållas tillbaka, så vi kramades och grät och skrattade för hur ska man hantera en situation som man aldrig varit med om förut? De klev på en buss och plötsligt kunde jag inte andas för den oundvikliga stunden hade kommit. 

Jag tog flykt till stugan och där bland släkten, skogen och bröllop glömdes det nästan bort. Med två timmar sömn i kroppen satte vi oss i bilen och åkte de 10 timmarna hem och jag vet inte vart tiden försvann. Packade om, kramade Tove, kramade Jenny och satt sedan plötsligt återigen i bilen, nu på väg mot Arlanda. Innan jag visste ordet av det hade jag lämnat allt bakom mig och satt på ett plan till Nairobi och jag vet bara att jag tänkte "äntligen". 

Jag fick ett nytt rum, gick till Junction sjuttioelva gånger om dagen, spelade tennis, badade i poolen, åkte på citytour, hittade avokados med Ellen och stickade med Veronica. Allting var nytt och jag gick till Märthas rum mest hela tiden för att jag inte ville gå till frukosten själv. Känslorna pendlade som en berg&dalbana och jag minns att det var jobbigt att inte ständigt veta hur vad när men man lär sig och ganska snabbt tror jag att jag började känna mig mer och mer hemma. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas