Tilde Bergström

Nakuru - dag 2

Dag nummer 2 började med uppstigning 06.00 för Game Drive i soluppgången. 

Mer noshörningar!! Eller ja, deras bakdelar åtminstone. 

Efter världens brantaste och skumpigaste uppförsbacke och chili con carne utspilld över hela bussgolvet så stannade vi för denna viewpoint. 

Helgens härliga gäng <3 (Minus Märtha, Hanna och Elsa som var borta vid okänd destination...)

Här har vi Hanna och Märtha i alla fall! 

Tillbaka vid campet och maten var lyckligtvis inte tagen av babianer. Så vi kunde äta vår frukost som planerat! Mat smakar ju automatiskt hundra gånger bättre när den förtärs vid en camping. Mackor rostade i olja på ett kastrullock med scrambled eggs och färsk ananas, det var grejer det. 

Utsikten från världens bästa sovplats, där jag hade spenderat natten med att försöka snylta ett hörn på Elsas kudde eftersom att min fleecetröja inte riktigt räckte i mjukhetsfaktor. 

Vi spenderade lite mer tid vid vattenfallet där vi kunde skrika hur högt vi ville eftersom det dånande vattnet dämpade våra ord ändå. 

På hemfärden han vi bland annat se denna ståtliga varelse, tillsammans med en hel drös av giraffungar!! 

När vi kom hem till internatet hade jag den där känslan som man så ofta får efter utflykterna här; att man har varit borta hur länge som helst, när vi egentligen bara hade varit borta i lite mer än 24 timmar. Det första jag gjorde sedan var att pallra mig upp till kylskåpet och käka direkt ut min maltesers-burk. Sådant som man behöver efter en helg på savannen. 

Nakuru - dag 1

Något av det bästa med att bo i Kenya och på SSN måste ju vara alla utflykter, resor och ständigt nya upplevelser som man får vara med om. Denna helg bar det av till Nakuru National Park, för att addera till mina stadigt ökande safariupplevelser. Efter en relativt kort bussresa (5-6 timmar börjar alltså anses som kort), som vanligt innehållande kisspaus på något av det mest illaluktande som Kenya har att erbjuda, så anlände vi till campet. 

Vi fick bland annat skåda denna längs vägen. 

Nakuru <333 Såhär grönt och fint var det näst intill överallt, till skillnad från tidigare parker vi besökt. 

Jag och Elsa reppade såklart de berömda cowboyhattarna, denna gång poserandes framför ett dånande vattenfall. 

Efter att tälten var uppsatta (vilket vi börjar bli riktigt rutinerade på vid det här laget) så var det dags för Game Drive nummer 1. 

Nakuru hade inte bara finast miljö utan var nog också bäst i djurväg av alla hittills besökta parker. Något av det första vi får se är 8 lejon som är så nära att morrhåren nästan stryker mot bussen när de går förbi?? Lite sådär tappa-andan häftigt. 

Lejonen följdes bland annat av bufflar...

...och noshörningar!!! Nakuru ska tydligen vara en av Kenyas bästa parker om man vill få syn på dessa bjässar, och den levde minst sagt upp till förväntningarna. 

Lite såhär kan det se ut när man sticker ut huvudet ur bussen för att få syn på den där noshörningen. 

När regnet började smattra mot fönsterrutorna så begav vi oss tillbaka mot campet. Kröp in i tältet och värmde oss i sovsäckarna. Satt vid lägerelden i otaliga timmar. Diskade middagen i ett provisoriskt badrum med hushållspapper eftersom diskborstarna tydligen hade blivit kvar på internatet. Åt ett fenomenalt kvällsfika bestående utav popcorn och grillade bananer (som jag misslyckades totalt med att grilla då mina försök ständigt resulterade i att bananerna låg i askan), hade musikquiz samt lyssnade på Christians udda val av lägereldsmusik; hårdrock blandat med tung house. Ganska bra ändå. 

 

en fredagseftermiddag

Det är fredag, skolan är slut och solen skiner. Lite såhär kan det se ut på SSN då. 

Man köper mango- och banansmoothie i kiosken. 

Märtha är såhär tuff och påminner oss alla om att leva i nuet. 

Lydia i sitt naturliga habitat; det vill säga med en bok i handen. 

Elsa läser bok. 

Elsa berättar om bok för Hanna. 

Amanda njuter, vad annars liksom? 

Jag försöker vara lite artistisk och skvätter med foten i poolen. 

Imorgon är jag fri och ute på savannen igen. Det gör mig glad. Den här soliga fredagen gör mig också glad <333

Afrika är inte ett land

55 länder. 1 miljard människor. 

Nej jag var inte "rädd för att få Ebola" när jag flyttade till Kenya. Jag förstår att media skapat en skev bild med nyheterna om att "Ebola finns i Afrika" men ta en titt på kartan. Guniea, Sierra Leone och Liberia är inte utgör inte hela kontinenten. 

Afrika. Större än USA, Kina, Indien, Japan, Storbritannien, östra Europa, Italien, Tyskland, Frankrike, Portugal, Belgien, Nederländerna, Schweiz  och Spanien tillsammans. 

Okey, let's get this straight. Afrika är inte ett land. 

Från väst möts man av en ständig generaliseringen av Afrika på grund av inskränkthet och okunskap. Kanske är det någonting som jag lagt märke till lite extra efter att ha flyttat till Kenya, men i vilket fall är det någonting som jag stör mig jäkligt mycket på och som måste upphöra. Det finns inget språk som heter "afrikanska", Afrika är en kontinent bestående av 55 olika nationer med över 2000 olika språk. Att du har varit i Afrika säger mig ingenting. Egyptens charterhotell är inte samma som Namibia och Sydafrika går inte att jämföra med Kenya. Faktum är att avståndet mellan Sydafrika och Kenya är lika stort som avståndet mellan Sverige och Kazakstan, men ändå hör du aldrig någon likna Sverige och Kazakstan vid varandra.  

Ja, i Afrika finns några av världens största slumområden och ja, fattigdom och svält är ett stort problem. Men Afrika sätts allt för ofta in i bilden av krig, svält och korruption när det finns så mycket mer. Ingen nämner de 22 nobelpristagarna från 9 olika länder i Afrika eller att 1 av 3 afrikaner är medelklass. Rwanda har högst antal kvinnor i parlamentet i världen och 4 av världens 10 snabbast växande ekonomier går att finna på denna kontinent. Och nej, denna rikedom kommer inte från västs generösa bistånd. Bistånd utgör 2 % av Afrikas totala BNP. 

Det stämmer att finns mycket öken och savann i Afrika. Men det finns också tropiska regnskogar, högalpina bergsområden och pingviner. Bara för att du vet något om Afrika så betyder inte det att du vet något om varje lands diversitet. Alla länder har olika klimat, fauna, ekonomisk situation, befolkningsmängd, religion, tradition och kultur. Du kan inte generalisera dem 1 miljard människor som bor på denna kontinent genom att prata om "barnen i Afrika".

Jag bor i Kenya i ett år, men för det vill jag inte säga att jag har "varit i Afrika". Jag har hittills varit i ett land av Afrikas mångkulturella länder. Jag har lärt mig om Kenya, men det finns så många länder i Afrika som jag fortfarande inte kan någonting om. 

Snälla, sluta generalisera Afrika.  

en sådan dag

Idag var det en sådan dag. En pyjamasdag. När man blir väckt av Therese och Amanda för att man lyckas sova över alarmet ännu en gång, när man spenderar både sovmorgon och håltimme med att titta på Narnia i Zebra, när man vandrar i pyjamasbyxor till varje lektion och sitter i klassrummet med täcke och kudde. En sådan dag. 

dag 100 !!!!

Så blev plötsligt tvåsiffrigt till tresiffrigt och jag har redan spenderat alldeles för många dagar här än vad som är hållbart ur "jag-vill-aldrig-lämna-SSN" perspektivet. 

Dag 100 spenderades alldeles förträffligt, speciellt för att vara en vanlig onsdag. Alla elever på internatet blev utslängda så att skolföräldrar och dylikt kunde äta julbord och dricka nubbar i vår matsal, men jag hörde nog ingen som klagade då det resulterade i Kina-restaurang som boardingen stod för. Känslan av att bo i Kenya var stark när man satt där under tälttaket samtidigt som monsunregnet öste ner och strömmen gick och kom tillbaka om vartannat. Det blev att äta nudlar i mörkret och få färgglada ficklampor som present från restaurangen. 

Efter middagen var vi en skara människor som istället för att åka hem fick en buss för att åka och kolla på sista delen i the Hunger Games. Vet ärligt talat inte vad som har flugit i boardingen, plötsligt bjuder de på restaurangbesök för 70 pers och tillåter biobesök och hemkomst klockan halv tolv på en onsdag istället för halv sju (som de strikt har följt till punkt och pricka övriga 99 dagar???). Men det är la gött, och som Frederik så klokt poängterade så "är det nog bara bra att skippa läxis ibland, ingen orkar ändå göra det 7 till 9 varje dag". Klok boardingvärd. 

En nyutkommen film i 3D kostar alltså 33 spänn att se på bio, det kommer kännas som rena rama rånet bara att köpa den där extra plastpåsen på ICA när man kommer hem till Sverige sedan. Filmen inleddes med att Kenyas flagga prydde hela duken och något som vi spekulerade kring att det borde vara Kenyas nationalsång dånade ur högtalarna. Mycket intressant. Om man vill undvika tårar så rekommenderas det inte att ha en lillasyster som bor på andra sidan jordklotet, eller att ha en lillasyster över huvud taget för den delen. Annars rekommenderas den starkt. 

Godnatt vänner, och tack för 100 fina dagar. 

dag 99

Lite exceptionella mobilbilder från varje tisdags officiella höjdpunkt; tennisen. Vronk tar upp majoriteten av bilderna med sin rosa tröja eftersom att hon trots allt är den bästa dubbelhaksposaren. 

Morgonen började kanske inte på bästa sätt då det måste erkännas att jag försov mig rätt så ordentligt, för första gången sedan mitt anländande till Kenya. Har dragit slutsatsen att jag i ett yrvaket tillstånd stängde av alarmet för att sedan somna om i si sådär en och en halv timme för mycket. Ser det dock inte som en förlust utan tvärtom en merit, att det ändå tog hela 99 dagar till första försovningen. Med tanke på att detta var en daglig händelse hemma i Sverige där varje morgon resulterade i att jag sprang till bussen för glatta livet så tycker jag att jag har klarat mig ganska bra här i Nairobi. 

Nu på kvällen blev jag bjuden på kaffe av bästa boarding-Thomas som dracks halvliggande i Märthas knä i min säng där ett gäng spenderade kvällen med rom-com tittande. Hoppas på att kaffets uppiggande effekt ska hålla i sig till morgonen så att jag lyckas ta mig upp när alarmet ringer om x antal timmar. 

Ha d gött vänner. 

Come on Eileen

Vet inte om jag har konstaterat tillräckligt många gånger hur mycket jag älskar internatlivet men här kommer i alla fall lite anledningar till varför det är BÄST att bo med en familj av vänner. 

För att jag kan sova över hos någon alla dagar i veckan. 

För att man aldrig behöver tvätta själv. 

För att när Amandas korridor är tom så kan man skriksjunga till Beyoncé och dansa hur jäkla fult man vill. 

För ett meddelande som inleds på detta vis: "Hej <3 Elsa, Hanna och Vronk bjuder härmed in till en gemensam spaafton för damerna i bajslazarusson. Vi kommer erbjuda massage, ansiktsskrubb, ångbad för ansikte, manikyr/pedikyr, rofylld musik och inte minst en avslappnad aura mitt i vardagens stress." 

För att man kan dansa till Come On Eileen på högsta volym i giraff med Mattis klockan 2 på natten.

För att jag får spendera alla mina dagar med personer som gör mig lycklig. 

 

Downtown med lilla klassen

Världens bästa boardingvärd och mentor Frederik tog med sig lilla klassen på en tripp Downtown, till en fin park, helikopterplattan och en italiensk resturang som erbjöd både vodka-pasta och vodka-sorbet (men lugn mamma och pappa jag tog en oskyldig liten latte, vilket är förvånande i sig, att jag dricker kaffe det vill säga). Fick frågan "Are you korean?" och började ifrågasätta min nationalitet. Kanske har jag lite koreanska drag som lyser igenom ändå? Vi var ena riktiga mzungo sanas som knäppte av bild efter bild där uppe i luften, men what to do.

Jeg elsker Nairobi. 

Julpyssel á la SSN

Pepparkaksbak och lussebullar, smällkarameller, cykeltryck, tranor, jultomten, julmusik och julkänslor i massor! November kan tyckas vara lite tidigt att dra igång med allt detta men mig gjorde det ingenting, för jag har sällan haft en sådan mysig lördag här på internatet. Fel månad eller inte, detta var välbehövligt. 

dag 94

Äter frukost på balkongen en sovmorgon, sjungandes till Lejonkungens fantastiska filmmusik. Bakar chokladbollar på spanskalektionen där väldigt lite spansktalande förekommer men väldigt mycket chokladbollsätande. Dricker te hos vakterna och somnar hos Matilda för att jag inte vill sova själv. 

Ibland känns mina ord genom en datorskärm så otillräckliga.

Ibland hade jag velat vara där istället, ge en kram.

Ibland känns avståndet extra mycket. 

Idag landade två saker i postfacket: ett bevis på att jag vet hur man använder en tub för att andas under vattnet samt en liten födelsedagspresent i efterskott från världens bästa Mårten. Maraboun var lite extra läglig just idag eftersom att jag precis förtärde min sista ruta av min förra marabou bara någon timme innan. 

Jag gick ut själv. Sprang sprang sprang, leran skvätte och hjärtat dunkade. Behövde komma bort lite. Jag hade inte gjort något själv på 3 månader.

Vi tog bussen genom Nairobis trafikköer och landade i Downtown. På en filmfestival i en fin salong. Filmen som visades var en dokumentär om situationen i Sydsudan. Om ett frihetskrig som skördat 2,5 miljoner människoliv. Om en basketspelande pappa som höll sin första AK-47 när hans armar fortfarande var så små att han inte kunde hålla vapnet ståendes, utan var tvungen att sittandes luta det mot sina små pojkben. Om ett inbördeskrig som fortfarande bryter ner ett land som bara är lite mer än 4 år gammalt. 

På facebook byter folk profilbild för att stödja Paris. Minst 129 döda, ett fruktansvärt terrordåd. Men jag undrar vart de andra flaggorna är. Vart var Kenyas flagga när 147 personer mördades på universitet i Garissa för bara några månader sedan. Vart är Syriens flagga, där ett Paris-dåd sker varje dag - och har gjort det sedan 4 år tillbaka. Och vart är Sydsudans flagga, där kriget har gjort att över 90 % av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. 

Varför berättade ingen för mig om Sudan och Sydsudan? Varför fick jag aldrig veta om ett krig som pågått under hela mitt liv? Var 2,5 miljoner människor inte värda samma nyhetsstorm som Paris har fått? Jag är arg på att andra människors val påverkar vad jag får reda på. På att media har makten att lyfta fram vissa saker och dölja andra. Alla människor är lika mycket värda. Alla förtjänar en röst. 

internatlivet

Kommer in i mitt rum sent på kvällen. Märtha och Veronica har somnat i min säng, som små barn sover de, djupt och stilla. De ser så fridfulla ut där de sover, jag vill inte störa. Smyger ut och hämtar en madrass. Plockar ut alla tröjor jag hittar i garderoben och skapar ett oklart lapptäcke. Min dunjacka får agera kudde, fast dunet trycks ihop till en platt pannkaka när jag vilar huvudet mot den. Men det gör mig inte så mycket.  

Vaknar. Tar på mig Vronks tröja som hänger på stolen. Går ut genom dörren och finner Amandas skor som också slinker på. Tror de har stått där sedan den där gången då hon och Märtha kom in i mitt rum klockan 6 på morgonen. 

Möter Märtha som går runt i min klänning och lyssnar på musik ur mina hörlurar. Jag vandrar vidare i Amandas skor och Vronks tjocktröja. 

SSN har aldrig känts mer hemma än det gör nu. Vi är en familj och vi bor i ett hem. Ett hem där saker sprids ut, försvinner, kommer tillbaka och delas på. Det är så det är helt enkelt. 

fler bilder från Nkokidongoi

födelsedag á la SSN

Pellen bakar kaka med sport-bh på huvudet. Den är mycket viktig i skapandet av en vegansk sockerkaka-med-choklad-oreos-bananer-mango-rinnnig-glasyr-17-stearinljus-tårta. 

Just det ja. 

MatMatMat raviolo med spenat, ost och tomatsås maaaat. 

"Nu kör vi en Elsa och tar matbild ståendes på stolen"

Födelsedagsbarnet!!!! Bästa Mattis

Ännu en födelsedag på SSN! Födelsedagar här är bäst, minst sagt. Idag var det kära Matildas tur, världens bästa glädjespridare är hon. Kvällen innan spenderades med att klippa ut små fula självporträtt och klistra på ett papper i en härlig blandning samt att baka tårta med bland andra Ellen som stolt bar sin sport-bh på huvudet och vår underbara vakt Lucy som så gärna ville vara med och lära sig hur detta tårtbak gick till. På morgonen tågade en sjungande skara på jag vet inte hur många in i Mattis rum med tårtglasyr droppande över hela golvet. Lunchen spenderades på en för mig helt ny restaurang i ett välkänt köpcentrum - Juncan. Efter skolan spelades fotbollsmatch på Impala, tjejlaget mot killaget till en stor skara SSN-åskådare. Resultatet står ju kanske till killarnas förtjänst men kämparglöden och lagandan var vi fanimej inte så dåliga på. Nu på kvällen tågar Ellen och Filippa runt på internatet med doftljuset och gitarren i högsta hugg och sprider kärlek och godnattvisor. Internatlivet <333