Tilde Bergström

Idag landade två saker i postfacket: ett bevis på att jag vet hur man använder en tub för att andas under vattnet samt en liten födelsedagspresent i efterskott från världens bästa Mårten. Maraboun var lite extra läglig just idag eftersom att jag precis förtärde min sista ruta av min förra marabou bara någon timme innan. 

Jag gick ut själv. Sprang sprang sprang, leran skvätte och hjärtat dunkade. Behövde komma bort lite. Jag hade inte gjort något själv på 3 månader.

Vi tog bussen genom Nairobis trafikköer och landade i Downtown. På en filmfestival i en fin salong. Filmen som visades var en dokumentär om situationen i Sydsudan. Om ett frihetskrig som skördat 2,5 miljoner människoliv. Om en basketspelande pappa som höll sin första AK-47 när hans armar fortfarande var så små att han inte kunde hålla vapnet ståendes, utan var tvungen att sittandes luta det mot sina små pojkben. Om ett inbördeskrig som fortfarande bryter ner ett land som bara är lite mer än 4 år gammalt. 

På facebook byter folk profilbild för att stödja Paris. Minst 129 döda, ett fruktansvärt terrordåd. Men jag undrar vart de andra flaggorna är. Vart var Kenyas flagga när 147 personer mördades på universitet i Garissa för bara några månader sedan. Vart är Syriens flagga, där ett Paris-dåd sker varje dag - och har gjort det sedan 4 år tillbaka. Och vart är Sydsudans flagga, där kriget har gjort att över 90 % av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. 

Varför berättade ingen för mig om Sudan och Sydsudan? Varför fick jag aldrig veta om ett krig som pågått under hela mitt liv? Var 2,5 miljoner människor inte värda samma nyhetsstorm som Paris har fått? Jag är arg på att andra människors val påverkar vad jag får reda på. På att media har makten att lyfta fram vissa saker och dölja andra. Alla människor är lika mycket värda. Alla förtjänar en röst. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas