Tilde Bergström

Nkokidongoi

Helgen spenderades i Nkokidongoi, en maasaiby någonstans ute i Kenyas bush. Tidigt på lördagsmorgonen skulle bussen lämna skolan, men precis innan vi åker skriker någon "VÄNTA! Sköldpaddan är under bussen!". Sådant som händer i Kenya liksom. Så Thomas får kliva ut och lyfta bort sköldpaddan innan vi kan starta resan. En svettig bussresa (som vanligt) som spenderades sovandes mot Veronicas axel och som avslutades med att bussen körde fast, fick punka och vi fick ta vårt pick och pack och promenera sista biten. 

Vi bodde på "Baboon Guest House" som startades av några svenskar om jag inte minns helt fel. Vi blev direkt omhändertagna av snälla människor, däribland vår guide Gaddiel. Detta kändes så mycket mer äkta än vårt besök i maasaibyn i Maasai Mara, som tyvärr gav känslan av någon slags uppvisning utan glädje. Här lyste glädjen igenom allt när vi dansade både traditionella maasaidanser och små grodorna, och när de visade oss hur man gör upp eld med endast två pinnar till hjälp.

Vronk tar i för fulla muggar när vi tävlar i vem som kan kasta den metallprydda pinnen mest pricksäkert, ett redskap som används av maasaierna under jakt. 

Matilda <3

Den sällskapssjuka hunden med de sorgsna ögonen som jämt och ständigt kom för att lägga nosen mot ens ben.

Ett annat liv. Ett liv där man måste gå långt för att hämta vatten när det även under regnperioden är alldeles för torrt. Ett liv barfota, ett liv i hydda, ett liv där barnen dödar livsfarliga ormar med pinnar för att skydda folket. Ett liv där man är tacksam för vad man har och arbetar för att överleva. Ett liv så olikt från vårat men människor som trots allt är så lika. En liten pojke med drömmar om att bli advokat. 

Gaddiel lärde oss hur man borstar tänderna med pinnar och kåda från träd. "It's like Colgate" sade han när kodan rann ut ur trädet. Elsa verkade tycka om det i alla fall. 

Thomas och Gaddiel. Bästa <333

Det var så härligt att komma ifrån internatet lite. Till naturen. Till bergen och skogen. Bort från avgaserna. Andas. 

"Ska jag ta en bild på dig?" sade Mattis och snodde kameran ifrån mig. 

Märtha i djungeln. 

Vi fick också besöka Gaddiels egna hus som han så stolt visade upp. De två rummen med varsin säng och så rummet i mitten med två soffor. Och den lilla verandan med blomkrukorna och den sprakiga radion. Gaddiel gick runt och fotade bilder med sin mobilkamera och ville lägga till oss alla på facebook. Det finns fler personer i världen som har tillgång till internetuppkoppling än till rent vatten. Skevt. 

På kvällen spelade vi spel. Satt vi lägerelden och grillade chokladbananer. Krigade mot svärmande insekter och sov på takterrassen under ösregnet som dånade mot plåttaket. Funderade över hur olikt livet kan se ut. Vi är så många på den här jorden, och alla ser vi olika ut. Alla tampas vi med olika problem, olika motgångar, olika medgångar och olika öden. Vi är så olika men samtidigt är vi så lika. Vi känner, älskar, drömmer, lever, dör. Vi är alla människor. 

Informationsmöten!!

Japp, som ni ser lever vi livet här på SSN men tyvärr kommer det inte alltid vara så. Nästa år ska ett nytt gäng hit och just nu är Eva och Christian från skolan i Sverige för att hålla informationsmöten!

16/11 informationsmöte i Lund på Katedralskolan kl. 18,00

17/11 informationsmöte på Valhallabadet i Göteborg kl. 18,00

19-21 på Gymnasiemässan i Älvsjö, Stockholm

23/11 informationsmöte på Danderyds Gymnasium i Stockholm kl. 18,00

Pallra dig dit, fråga 1000 frågor om allt mellan himmel och jord och skicka in en ansökan. Du kommer aldrig ångra dig! 

17 år!!!

Jag blev aldrig "17 år i staden där jag växte upp" som Maggio så fint sjunger om Uppsala, men däremot blev jag 17 år på SSN, och det var då minst lika bra!! Jag väcktes på morgonen av att rum 22D plötsligt vart fyllt av jädrigt bra vänner, sång, ballonger, presenter och nybakta scones av mästerbagaren Elsa. Fick också en stor burk jordgubbssylt att bre på sconesen för ingen vill ju kleta på kökets körsbärssylt på en födelsedag. Efter volleybollen beställdes pizzor och smoothies i plural från Art som förtärdes i Elsas rum med mina bästa tjejer. Där spenderades större delen av den återstående kvällen, bland tända ljus, skratt och långa samtal. Blev dessutom bjuden på mitt absoluta favoritväder; spöregn, åska och blixtar. 

Hela dagen blev jag överröst av så mycket kärlek, kramar och gratulationer både från internatet och Sverige. Jag fick dagen till ära mitt första paket från Sverige av världens bästa farmor och farfar och ett skype-samtal med familjen. Känner mig så lyckligt lottad över alla dessa fantastiska personer som finns i mitt liv, oavsett om de är på armlängds avstånd varje dag eller befinner sig på andra sidan jorden. Tusen kramar till er alla!

monsun = lyckorus

Satt i pyjamasbyxor och lyssnade på det dånande regnet utanför när Märtha rusar in i rummet. "Tilde vill du bada!??!!!?" utbrister hon innan foten ens är innanför dörren. Vad är det ens för fråga. SJÄLVKLART vill jag bada i Nairobis monsunregn. Lyckan var total, där i mörkret i poolen i spöregnet. Blixtarna som emellanåt lös upp himlen och fick alla att glatt skrika till. Tobbe som med händerna i luften lugnt konstaterar att "Det här är så jääävla häftigt". Japp. Det här är riktigt jävla coolt. 

dag 84

Måndag. En dag med halvsovande i sofforna utanför zebra, fotbollsträning i med 7 andra tappra tjejer och en väldigt oproduktiv men väldigt härlig läxis. Sitter i Amandas säng med några av mina bästa. Beyoncé spelas ur högtalaren och Amanda sjunger ohejdat med. Märtha sitter bredvid mig och utför just nu ett par väldigt konstiga positioner med benen uppe i luften... Therese och Lydia jobbar med den till synes oändliga uppgiften att fläta upp Matildas flätor. Utanför dånar åskan och regnet öser ner. Måndagsångesten är obefintlig. <3

Maisha ni vile unaijenga

Helgen. Efterrätter på Art som bildar ett slags buffébord eftersom alla ändå äter av allas. Utgång på sketchy klubb där man dansar trots att det egentligen inte finns något ställe att dansa på. För lite sömn vägs upp av väldigt mycket skratt. Köper äcklig smoothie, strosar runt i bokaffär och sitter förundrat med när vän skaffar asball tatuering. "Maisha ni vile unaijenga" står det nu skrivet på henne, kiswahili för "Life is what you make it". Spelar kort på någons golv och somnar i ett rum fyllt av vänner. Skypar med mina tre  favoriter från Sverige och påminns om att det faktiskt inte är så lång tid kvar tills de är här med mig. Nairobi är bäst. 

de som får mig att le

Denna eftermiddag spenderades på Love School. Bland Pippi Långstump-målningar och slipade skolbänkar. Med leriga klassrumsgolv och skrattande barn. Dansandes till både Håkan Hellström och kenyansk dansmusik i en härlig blandning. Med barnen som tar i hand så fort man kommer och den lilla flickan i min famn som förundrat rörde vid mitt blonda hår, mina vita öron och mina ljusa ögonfransar. Denna eftermiddag spenderades lycklig. 

Nakumatt säljer Sverige

Dagarna rullar på, försvinner, blir till nya dagar som blir till det förflutna. I köket sjunger de julsånger och Junction är pyntat till bredden med julgranar och glitter. På Nakumatt kan man hitta havredryck för 50 spänn med texten "it's Swedish!" på. Det pratas lite smått om jul, om hur det ändå ska bli ganska skönt att få komma hem. Att få krama om alla, få en liten dos Sverige som en extra push för att verkligen njuta av det sista halvåret. För mig blir det ingen snö. Inget Uppsala och inget Norrland. Ingen krispigt kall julaftonsmorgon och ingen skidåkning. För mig blir det inget Sverige på väldigt länge, och det börjar så smått sjunka in nu. Det känns lite moloket samtidigt som jag kommer få allt jag behöver här; kramar från världens bästa familj och äventyr i massor. 

Aldrig har tiden flugit förbi så snabbt som den har här, samtidigt som den där dagen när man för första gången rullade in sina gigantiska väskor på internatet känns som ett helt annat liv. Så mycket har hänt, så mycket har upplevts och så mycket har förändrats. Jag ser fram emot allt som vi har framför oss den återstående tiden av detta år samtidigt som tidens racerfart skrämmer mig. Just nu finns det ju inget annat än det här livet, så vad händer när det tar slut?

Nu kallar mattestugan på mig som ett avbrott i mina filosofiska inläggsskrivningar... Kanske kan jag lyckas ta mig igenom matten med tanken på mina 2-kronors avokados som väntar till kvällsfikat. Kwaheri! 

två minuter i tolv en tisdag

Numera får man gå ensam till impala; gymmet och springbanan som ligger mitt emot skolan. Man får med andra ord promenera 50 meter tvärs över vägen utan sällskap. Det kan ses som en liten bedrift, men känslan av att man numera faktiskt kan ta sitt kort och röra sig utanför gaten helt på egen hand är så jäkla befriande. 

Jag och Märtha badar i poolen med träningskläderna på. För att vi kan. För att vi vill. För att hon har ett sådant här fint leende. 

Har flera filmkvällar i rad på Elsas rum och känner mig mer och mer hemma här för varje dag som går. Känner mig trygg samtidigt som en jobbig känsla lägger sig över internatet. För fan fan fan ingen vill ju att vi ska förlora en av oss. Vi är ju på samma sida allihopa, ni får inte ta oss ifrån varandra. 

En kväll sitter vi på en takterrass och Nairobis tusentals lysande lampor och höghus får mig att tappa andan. Äter chokladmousse och beställer in kaffe som jag vanligtvis inte gillar men som jag plötsligt vill ha så väldigt gärna och som faktiskt smakar gott. 

 Jag tror att jag har två hem nu. 

Halloween @ SSN