Tilde Bergström

Nairobi National Park

Klockan stod på 5.30 imorse och klockan 6.00 satt vi i bussen påväg till Nairobis nationalpark som ligger ungefär en halvtimme från skolan. Tidiga morgnar på helger har blivit barnmat - på vardagarna känns det nästan som sovmorgon varje dag. 

Vi var bara ute i några timmar men vi fick se så mycket djur!! Underbart. Såg bland annat flera noshörningar, så efter endast lite mer än två månader i Kenya har jag nu lyckats pricka av hela "the Big Five". 

Hugo i sitt rätta habitat, njuter som vanligt mer än någon annan <333

Nairobi National Park gränsar precis till höghusen och allt som har med staden att göra. Kontrasterna var så häftiga, att spana på antiloper som denna ovan samtidigt som stadens siluett reste sig i bakgrunden. 

Även om Therese ser beundrandsvärt oansträngd ut så kan jag lova er att handen ständigt höll tag om vad man än kunde hitta med ett krampaktigt grepp. De skumpiga vägarna resulterade i en del mörbultade revben - men det är inte något som en safari inte är värd.

Även om Maasai Mara var friare och mäktigare på många sätt och vis så kunde vi komma otroligt nära djuren här vilket var väldigt häftigt. Det här lejonet låg och vilade precis nedanför bussen. Det ilskna ansiktsuttrycket är i själva verket en gäspning i megaformat. 

Bensträckare och skrattpaus. 

Det finns ingen bättre vy utanför fönstret än denna. <3

Lagom till brunchen var vi tillbaka på internatet och steg in i matsalen samtidigt som flera andra kom precis från sängen. Tänk ändå, vad man kan hinna med innan klockan 11 på morgonen. Snacka om att ta vara på dagen. 

dag 73

Bilder från förra sommarens Bråvalla <333

Gårdagen bestod först och främst av ett nödvändigt besök till Toi samt en stillastående inspiration till Halloween. Men väl där, efter en stunds uppgivenhet, slog inspirationen till! Till slut sprang Elsa och jag runt över hela Toi och införskaffade alldeles för dåligt prutade saker till lördagens festligheter. 

Kvällen var ett virrvarr av pirr, nervositet, spänning och skakiga händer. 19:57 stod ett flertal datorer här på internatet inne på Emmabodas hemsida och såg klockan ticka ner som en tidsinställd bomb. Samtidigt på Vretavägen 25 satt en matlagande pappa vid datorn och fick oklara instruktioner via hackiga telefonsamtal från en speedad dotter. När bomben sprängdes hamnande de flesta av oss på bara någon millisekund i köplatser med nummer som översteg 1000 samtidigt som pappa satt med köplats 127 (!?!). Efter ett flertal kortstrul och energifyllda ruscher mellan olika rum på internatet satt vi slutligen på kvällsfikat med 11 biljetter till Emmaboda 2016 och kunde andas ut. Där satt vi, skrattande, upprymda och redan i full fart att planera för #CAMPSSN !!! När Kenyasaknaden slår till i sommar kommer jag åtminstone kunna ha dessa dagar med de bästa utav Kenya-vänner att se fram emot. 

 

 

Diani - filmen

Snabbt som vinden var man inne i vardagen igen. Regnperioden har anlänt till Nairobi och jag njuter lite i hemlighet. Njuter av stickade tröjor, en kopp varm choklad på lektionen, farmorsmors raggsockar (det är ungefär 20 grader ute och plötsligt åker långa jeans och tjocktröjor på...) och löpturer i spöregn med lerpölar som bildar en hinderbana att hoppande och parerande ta sig fram igenom. Skapar spellistor och pinterestmappar med Lydia och Elsa där vi drömmer om roadtrips till Norge, om fjällen och naturen. Det känns bra. 

Tittar på filmen ovan och det känns lite overkligt, att där befann man sig för bara några dagar sedan. Galet. Det glöms lätt bort bland alla pluggberg och regnskurar. 

ord skickade från ett annat hem

Går en måndagsmorgon att göra mycket bättre än genom att finna 5 brev i sitt postfack när man trött släntrar förbi till sin första lektion? Nej, jag tror faktiskt inte det. 5 brev skickade ända från Sverige, alla med mitt namn klottrat på framsidan i olika handstilar. Bokstäver som bildar ord som bildar meningar som bildar någonting någon vill säga, bara till mig. Det värmer en sval Nairobi-morgon. 

Idag körde vi fotboll. I spöregnet. Regnet adderar något när man kör fotboll. Lite jävlar anamma. Lite kämparglöd. Lite lera och lite kyla. Lite av sådant som får en att vilja springa snabbare och svettas mera. Jag älskar regnet. 

ögonblicksbilder från vattenkameran

DIANI

Jag är tillbaka!!! Efter en höstlovsvecka i Diani är internatet återigen fyllt med 70 trötta tonåringar, och jag måste erkänna att det är lite skönt att vara hemma igen. En vecka då man i snitt sover 5 timmar per natt tar minst sagt på krafterna... Bilderna ovan är väl ungefär vad som fastnade på minneskortet under veckan. Eftersom ca 90 % av tiden spenderades i eller vid någon form av vatten så resulterade det i att kameran fick mycket tid själv på hotellrummet. Tråkigt, men samtidigt ganska befriande. 

Det är svårt att försöka återberätta en hel vecka, speciellt en så otroligt maxad vecka som denna. Bilderna och mina tafatta ord kommer antagligen bara visa en bråkdel av vad som har upplevts de senaste dagarna. Men jag ska försöka mitt bästa. 

Bussresan dit tog 13 och 1 halv timme. 13 och 1 halv timme av skumpande vägar, små hårda plastsäten, pringles över hela bussgolvet, toabesök på hål i marken, ca 1 timmes sömn, trafikköer som endast går att uppleva i Kenya, otaliga sommarprat och podcasts, svett, damm och värme. Det var en bussresa som fick alla otaliga bilresor fram och tillbaka till stugan att framstå som lyxresor... 

Varje dag stod klockan ställd på någonstans mellan 6 och 7, i värsta fall 5:40. De tidiga morgnarna berodde dels på att vi väldigt gärna tog morgondopp i soluppgången, men främst var det eftersom att dykarkursen krävde det. Men det var minst sagt värt det, att dyka var något utav det häftigaste jag någonsin gjort!! Att kunna andas under vattnet och få uppleva en helt nya värld. När man simmar där, 18 meter under ytan, så känns allt som är ovanför vattnet så otroligt långt borta. Episkt. Allt gick till på ett ganska ostrukturerat men chill sätt, under teoriprovet satt vi i solen och kunde enkelt diskutera provfrågorna. Instruktörerna sade till och med svaren om man frågade... Så nu kan jag stolt titulera mig som en "open water diver"!

När vi inte hade dykning så spenderades tiden i poolen eller på stranden, med vit sand mellan tårarna och salt i håret. Som det ska vara. Vi tog långa strandpromenader och upptäckte gömda paradis med klättervänliga bergsväggar. Luncherna bestod alltför ofta av pizza och frukostarna av pannkakor och french toast. En dag åkte vi med en båt ut på indiska oceanen, snorklade och besökte forntida slavgrottor. På kvällarna satt vi på någons balkong i den tropiska luften som aldrig blev sval, och dansade tills benen värkte på 40 thieves. SSN fullkomligt tog över detta uteställe och sista dagen spelades inget annat än svenska låtar, och dansgolvet var fyllt av skrikande glada ungdomar. Vartenda klädesplagg var dränkt i svett efter dessa kvällar. 

När vi tidigt på fredagsmorgonen stod och väntade på bussarna som skulle ta oss hem var jag så trött att jag knappt kunde stå upp på benen. Att sova kändes så otroligt onödigt, får man en vecka i paradiset så vill man ju vara vaken varenda sekund. Och det gick ju. Nästan... Bussresan hem var i alla fall 1000 gånger bättre än ditresan, dels på grund av att jag inte hamnade i helvetesbussen denna gång men också för att jag lyckades sova 95 % av tiden. När vi kom hem stapplade jag upp till rummet och sov i 11 timmar till. 

Resan känns redan som en dröm, som om det aldrig har hänt. Men det har hänt, och jag är så otroligt glad över allt jag får uppleva här. Tack. 

att sova bland molnen

Häromdagen fixade John ett myggnät i mitt rum (antal myggbett under en natt började överstiga en alldeles för hög summa). Ett rosa sådant blev det. Som att bäddas in i fluffiga rosa moln varje natt. Mycket härligt. 

Karen Blixen

Idag var vi på Karen Blixens gamla hus här i Nairobi. Som en riktig dagisutflykt var det, vi gjorde små mackor som vi förtärde i skuggan av ett träd, och sedan delades det ut klubbor av läraren till alla duktiga små barn... Det var varmt och svettigt, men det är alltid kul att få komma utanför internatet, längre än till Junction det vill säga! Det är också härligt att åka buss. Trodde inte att jag skulle säga det, men jag saknar nästan den vardagliga bussresan hemma i Uppsala (detta kommer jag få äta upp så hårt när jag väl sitter där på den försenade 107:an igen...). Det är så fridfullt på något sätt. Dock så är det lite mer intressant att åka buss här eftersom man ser nya saker varje gång, bussturen hemma har jag åkt så många gånger att jag skulle kunna peka ut vartenda grässtrå längs den vägen. Men som tur är så har jag ju en 13 timmar lång bussresa att se fram emot på lördag, när vi ska till kusten... ;-) 

Pole Pole

Det här är min bästa pluggplats, på balkongen utanför zebra. På något sätt så känns pluggstressen mindre här än vad jag tror att den hade gjort hemma. Kanske har man anammat lite utav den kenyanska mentaliteten, pole pole liksom, ta det lugnt. Jag har börjat acceptera att det kommer alltid ta minst en kvart i kön på Nakumatt, trots att det bara är en person framför. Och beställer man en taxi till skolan vid 7 så kan den mycket väl komma 40 minuter senare. Det är inte samma effektivitet som vi alltid förväntar oss i Sverige, men måste det vara något dåligt? I Sverige ska allting gå så snabbt som möjligt och stressen ligger som en dimma över hela samhället. Den är nästan oundviklig. Här är det inte lönt att stressa, för det kommer ändå inte ta dig någonstans när det inte finns den mentaliteten i samhället. Och det är ärligt talat ganska skönt. Hakuna Matata vänner, det löser sig. Stressa mindre, njut mer. 

en födelsedagsmorgon

Från imorse när vi firade Therese med ballonger, frukost på sängen och godis i massor. Bilderna är suddiga och brusiga men jag gillar dem ändå. Ett stycke suddiga vardagsglimtar. Det är lite fint ändå, hur vi är allt för varandra här. Vi är varandras klasskamrater. Och vänner. Och familj. Och syskon. Vi är de som går i skolan tillsammans. Som äter frukost, lunch, middag och kvällsfika tillsammans. Som bor tillsammans, stundtals sover tillsammans. Vi är de som väcker varandra med skönsång på födelsedagar. Det är vi som gråter tillsammans, som skrattar tillsammans. Som upptäcker tillsammans och skapar minnen tillsammans. Vi lever tillsammans. Vi gör allt det här tillsammans. 

istället för spanska

I ett sista försök att förtränga spanskaplugget så spenderade jag dagen med att redigera bilder från sommarens bröllop. Blir sådär härligt lugn av att sitta och fippla med Photoshops olika verktyg och justeringar. Plötsligt glömde jag bort allt som heter preteritum perfecto och indefenido och irregular och annat mindre roligt. Istället kunde jag drömma mig bort till sommaren, Staggträsk och fina Jappe och Lotta. 

ett stycke jag

Eftersom jag som bekant gillar att vara den som håller i kameran så fastnar jag sällan själv på bilderna som hamnar här på bloggen, men nu har jag snott tre bilder från Elsa som togs under helgen. Exklusivt Tilde-material alltså, kan inte lova att det kommer ske så ofta... Här kan man också se mitt anisktes förändrade smutsnivå under loppets gång, då den första bilden är tagen på morgonen och den tredje bilden togs efter min sista sträcka. Resultatet av en hel dags svett, damm, sol och regn! 

Tänker för övrigt tvinga er allihop att gå in på Elsas blogg, bilder och texter i världsklass! Vilken tjej va, hon är allt bra hon. 

Savage film!

Under förra helgens äventyr lämnade jag kameran hemma (vilket antagligen var en ganska bra idé, är tveksam till hur mycket den hade gillat den blöta river raftingen eller att falla fritt 60 meter) men flera andra talangfulla människor hade med sig sina gopro-kameror! Det här är min fina vän Lydias film, och alltså kolla in hennes youtube-kanal; https://www.youtube.com/channel/lydiagustafsson. Hon är helt stört duktig! Titta och njut. 

 

strumpavgrunden

HEj Hallå!!

Hur mår ni idag? För min del blev denna dag blev otroligt mycket mer händelserik än jag hade kunnat förutspått. Som vanligt i Nairobi det vill säga. Vid halv 11 anlände vi till internatet, helt slut efter Naivasha, men vi använde vår sista energi för att ta oss till matsalen där det serverades pannkakor (heaven). Lyckades också med den världsomvävlande uppgiften att storstäda mitt rum (samt att skjuta upp det kommande spanska-provet), vilket var välbehövligt då det enda jag orkat göra hitills är att släpa dammsugaren 5 meter från städrummet och dra den några varv över golvet. Efter det följde jag med Elsa och Hugo till Impala (vet inte var de krafterna kom ifrån???) för att träna lite (återigen, va???). Där upplevde jag min första stöld (tips; försök inte gömma Kenya-mobilen i en tjocktröja medan du springer några varv. Bara, gör inte det...). Lite surt, men sådant händer! 

Efter middagen följde jag helt spontant med bland annat dessa härliga tjejer till Junction för bio-besök!!! Vi såg "The Scorch Trials" och jag och Martina satt stundtals med jackorna halvt uppdragna över ögonen... Den var spännande med andra ord! Vi satt nästan helt ensamma i den stora salongen, ätandes på popcorn och maltesers. Älskar bio <333 

När jag kom hem påminde Ellen mig att vi var tvungna att hänga upp tvätt vilket jag hade lyckats förtränga... Där skedde dagens stora sorg, när jag förlorade en kär strumpa till STRUMPAVGRUNDEN. Utan att jag kunde hindra det föll den som i slow motion ut ur mina händer och landade i detta mystiska hål av okänd vätska, hår samt flera andra sedan länge döda strumpor. Nästan värre än mobil-förlusten må jag säga. Vila i frid käre livskamrat </3

Naivasha Relay

Igår hade ett starkt gäng på ca 15 pers här på internatet ställt klockan på 5 för att delta i den 8.4 mil långa stafetten Naivasha Relay, från Nairobi till Naivasha. Att sova ut länge på helgerna är lite utav en bristvara här på SSN, men vad gör det när man får vara med om alla dessa häftiga upplevelser? Elsa var åtminstone glad ändå!

Under dagen fick vi se så mycket mer av Kenya! Mina vyer vidgas för varje dag som går. Naturen är otroligt vacker och varierande.

Coach Herminator kör sergernäven i luften efter första sträckan.

Så underbart glada och peppade!!! Vronkiz och EllenPellen <333

Som ni ser så var stämningen på topp. Vi åkte bussar mellan startpunkterna samtidigt som en från varje lag sprang, och vid varje målgång stod alla och peppade, skrek, sjöng och hejade på de tappra löparna. En annan bidragande faktor till den festliga stämningen var möjligtvis de kopiösa mängderna öl som många deltagare hällde i sig under loppets gång. Från klockan 6 på morgonen tills loppets slut vid 7 på kvällen... ;-) Ambitionsnivån var varierande då vissa riktigt spänstiga kenyaner sprang 5 kilometer på en kvart samtidigt som andra lunkade efter med en öl i varje hand. Men den skiftande farten spelade ingen roll, alla hade bara roligt!

Våra hjältar var ju helt klart dessa två småkillar som spurtade förbi de flesta elitlöparna till kenyanernas stora förvåning. 

Förrutom vacker natur så träffade vi på så många barn! 43 % av Kenyas befolkning är mellan 0-14 år gamla. De flesta är otroligt glada och vinkar glatt när man springer förbi. Under en av mina sträckor fick jag till och med sällskap från en liten kille under en lång tid. Samtidigt undrar man hur deras livssituation ser ut när den vinkande handen snabbt förvandlas till en vädjan om mat. Man känner sig otroligt maktlös när man hade velat göra så mycket mer än man kan. 

!!!

Lycka! Och Veronica, vilken kämpe, som spydde 6 gånger på grund av illamående men ändå bestämt skulle ta sig igenom hennes sträcka. Eloge!

Såhär fräsch kan man ju vara, efter 1 mil i sol, svett, damm och regn. Vi fullkomligt bodde i smuts under det här dygnet, men jag har lärt mig att älska det. Det är la härligt! 

Dagen efter, med en stel och mör kropp, vaknade vi upp i denna grönskan bland apor, flodhästar och myrinvasioner. Campinglivet har blivit vardag här i Kenya. 

Nu är jag hemma, ordentligt duschad och sådär härligt seg i kroppen. Mycket kan hända på 24 timmar i Kenya, och jag blir helt glad när jag tänker på att allt detta numera är en del av mina minnen och upplevelser. Naivasha Relay bjöd på skratt, svett och fest, i den härligaste av blandningar.