Tilde Bergström

osmickrande matbilder och arga post-it lappar

Art's legendariska pasta pesto. 

LyddePydde och Mattis <333

Aggressioner i korridor 22... 

Denna kväll har jag tömt plånboken men samtidigt fyllt magen med allt från pestoindränkt pasta till chokladvulkaner och det känns faktiskt som en ganska bra investering må jag säga. Nu har jag precis borstat tänderna genom att använda vatten från en vattenflaska eftersom vattnet i kranen är slut; en vardagssak liksom. Och på toan sitter det ilskna post-it lappar uppsatta eftersom att någon liten filur med jämna mellanrum verkar tycka om att bajsa på våra toaletter utan att spola... 

Mina ögon håller på att falla ihop av trötthet och om 5 timmar är det uppstigning igen, känns ju inte sådär jättebra.. Vill bara sova men vet inte riktigt hur jag ska avsluta detta hastigt komponerade blogginlägg, men hej på er vänner så hörs vi snart igen! 

 

livsglädje

mygg-tankar

Jag har inte haft så stora problem med myggen hittills, jag har inte ens brytt mig om att sätta upp ett myggnät, något som verkar pryda de flestas sängar här på internatet. Men nu plötsligt är mina vader och fötter fullproppade av kliande myggbett så jag fick ta och rota fram myggmedlet som jag tagit med från Sverige. 

Det är bara ett litet myggmedel. En liten glasflaska fylld med något som ska skydda mig från irriterande små insekter. Men för mig den där lilla flaskan som så mycket mer. Den lukten är så starkt kopplad till minnen och känslor att mitt hjärt nästan svämmade över när jag öppnade korken. För mig är den lilla flaskan fylld av somrar i Staggträsk, kvällsdopp i en spegelblank sjö, tunnbröd på en solig veranda och friska skogar med myggor i tusental. Den där lilla flaskan är hemma för mig. 

"It has to start with you"

Där kommer vi gående, ett gäng tjejer med tekopparna i högsta hugg och kakpaketen nedsmugglade i tjocktröjorna. Redo att spendera kvällen på ett av de allra bästa sätten, med några av de mest fantastiska människorna. Patrick, Matthew, Lucy och John jobbar alla som vakter på ssn. 12 timmar varje dygn, från klockan 6 på kvällen till klockan 6 på morgonen. Oftast jobbar de varje dag i veckan. John står lite blygt i dörröppningen och skrattar försynt när jag kastar till honom en kaka. Lucy hälsar alla med det starkaste handslaget, ett fast grepp om handen och sedan ruskar hon om den och skrattar hjärtligt. Matthew är så gullig och snäll, den äldsta av de fyra. Han erbjuder alltid sin stol och vägrar bestämt sätta sig ner när vi säger att vi kan stå. Sedan kilar han snabbt iväg och hämtar ännu fler stolar, men inte till sig själv. "I promise you that I can stand" säger han och så ler han det varmaste leendet. Och så Patrick, som hälsar på mig med vår alldeles egna handslagsramsa, och som alltid skämtar och skrattar så att det smittar av sig på vem som än befinner sig i rummet. Här jobbar de alltså varje kväll, de här underbara människorna, för att skydda oss och hålla oss säkra. Tänka sig vad mycket man kan lära, över en kopp chai på en knagglig stol i vaktstugan. 

"Achievement has to start with the person himself. If you want to eliminate fear you have to start with yourself, find the strength inside you. Anything you want to achieve in life, it has to start with you. You alone, you and you and you alone. What do you want to achieve? Try to imagine it in your mind. Create time for you to be alone, time to think. How will you do it, how will you succeed? But don’t forget to also work together. Working together, for you to succeed. You have to support one another." -Lucy-

 

 

SAVAGE

Befinner mig återigen på internatets hemtama mark, med en aning mörbultad kropp men så jäkla lycklig. 

De senaste två dygnen har jag upplevt så otroligt mycket, jag har klättrat, åkt zipline, paddlat kajak, river raftat och hoppat bungee jump. Med andra ord har helgen varit fullspäckad med nya upplevelser och minnen, och det är galet hur härligt spännande livet känns, när man ständigt lär sig nya saker. Jag endast bott i Kenya i lite mer än en månad och jag har redan sett saker jag inte visste fanns att se, gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle göra och känt saker jag inte visste att jag kunde känna. Livet känns på riktigt. 

River rafting var bland det roligaste jag någonsin gjort! Med Mark, en 60-plusare och en tvättäkta äventyrare som agerade galen guide i vår gummibåt gav vi oss ut bland vattenfall, starka strömmar, klippor och fantastisk natur. "My name is Mark, but you can call me God" introducerade han sig med. Under turens gång puttade han i oss i vattnet sisådär hela tiden och skrattade alltid lika mycket, ända tills kämparen Ellen lyckades få i även han. Jag gick från att andlöst betrakta grönskan som sträckte sig högt upp längs båda våra sidor när vi sakta gled fram över floden till att kämpa för livet när jag efter ett forsande fall flög ut ur båten snurrade runt under vattnet och dök upp 20 meter därifrån av att den starka strömmen snabbt hade dragit mig bort, en sko fattigare. När vi efter några timmar gled in med båtarna tillbaka vid campet kände jag mig långt ifrån klar, jag ville bara ut igen!

Och bungee jumping... FYFAN VAD GALET!!! Adrenalinet pumpar så fort jag återupplever det i mitt huvud. Jag andades djupa andetag när jag klättrade upp för den 60 meter höga stegen. Inte titta ner, bara fokusera blicken på målet. Jag hade varit så nervös ända sedan jag skrev upp mig på den där listan för flera veckor sedan, men när jag väl stod där uppe på plattformen så kände jag mig så lugn. Jag småpratade lite med instruktören och förundrades över den vackra utsikten. Man kunde se ända bort till Mount Kenya. "Now I open the gate" sa han och tog bort det lilla som skiljde mig från hela världen. Jag tittade ut över landskapet en sista gång. Ett två tre tänkte jag och sedan föll jag framåt. Resten går knappt att förklara, vet inte riktigt vad som hände förrutom att det jag upplevde var galet-fantastiskt-nervkittlande-underbart. Jag skrek först av rädsla och sedan av total lycka och livet pumpade i varenda ven i kroppen. Sedan hängde jag där med huvudet upp&ner och tänkte att tänk om livet alltid fick vara såhär. Så utmanande, läskigt och otroligt underbart. Jag är så jävla stolt över mig själv. Över att jag vågar. Över att jag tog steget till Kenya, att jag tog steget från en liten plattform och ut i tomma intet. Det finns inget som jag inte längre klarar. Jag känner mig oövervinnerlig. 

 

fluliqu

Såhär kan en fredagskväll spenderas; på en koreansk resturang väntandes i två timmar på en sushitallrik men desto mer njutandes när den väl kom in. Med rosa toaletter och ett matchande rosa toapapper. Med en Elsa som dricker soja som andra dricker vatten och en aningen malplacerad dyster goth-musik spelandes svagt i bakgrunden. Värt ändå. 

På internatet råder just nu en påtaglig spänning och alla kastar en extra blick över axeln vart man än går. Folk går samman och gör upp planer. Det går inte att lita på någon...

... Ja, ni gissade rätt. Det är KILLER-GAME som sker på ssn i detta nu!!! Alla som är med får en lapp med ett namn på en person man ska "döda" och en plats där mordet ska ske. Själv lyckades jag döda mitt första offer idag (!!), men lyckades också bli mördad själv så den lyckan varade inte så länge... Nu kan jag lugnt luta mig tillbaka medan andra blir motvilligt lyfta till deras mordplatser eller låser in sig på toaletterna för att skydda sitt eget skinn. Leken tas på största allvar ;-)

Nu ska jag försöka få mig några timmars sömn innan morgondagens äventyr drar igång... Att höjdrädda jag som inte ens vågat åka frittfall på Grönan har signat upp för Bungee Jump är ju lite intressant. Men jag är så jäkla peppad!!! Och ganska nervös. Och lite mer peppad. Återkommer om några dagar när jag alltså möjligtsvis har kastat mig huvudstupa ut från en 60 meter hög lyftkran med en rapport på om jag fortfarande har livet i behåll. 

Adiós amigos!

 

Earthlings

Vi är alla en del av denna jord.

Beata och Veronica, två fantastiska tjejer på denna skola och båda veganer visade en dokumentär i Zebra idag vid namn "Earthlings" för de som ville. Filmen visar helt enkelt hur det går till i matindustrin, underhållningsindustrin, pälsindustrin och djurförsöksindustrin med mera, industrier skapade av oss människor och som alla utnyttjar och mördar djur. 

Det var ärligt talat skitjobbigt att se den. Hemskt. Jag är själv långt ifrån oskyldig i detta hemska utnyttjande och det är jag inte ensam om; hela vårt samhälle är uppbyggt av ett användande av dessa industrier. Jag försöker inte påtvinga någon att bli vegetarian eller vegan och jag själv utnyttjar ju animaliska produkter dagligen, men jag tycker fortfarande att vi alla har ett ansvar att veta vad det är vi äter. Jag bryr mig inte om vad du äter, det är ditt val, men att förneka eller blunda för vad som sker tycker jag är fel. 

Så försök titta. Eller åtminstone på något sätt lära, för okunskap är det största hotet. Och jag tror inte att denna filmen lämnade någon av oss som såg den oberörd. 

Här finns filmen: https://www.youtube.com/watch?v=PB_ZMiYy_OQ