Tilde Bergström

Amboseli

Lördag: uppstigning 06.00, 4 timmar sömn i kroppen och 5 timmars bussresa där jag inte lyckades sova någonting. 

Men lite sömn var ganska obetydligt egentligen, för vi var påväg till Amboseli för 2 dagars safari. Sjukt ändå att sådant här nästan räknas till vardag, en typisk liten helgutflykt med SSN liksom. 

Bussfilosoferande Erik och Märthas röda hår som är överallt. 

Hem för en natt. 

Sysselsättning ett på camp: gå (ramla) på lina. 

Sysselsättning två på camp: flyga!!

Efter lunch och uppsatta tält var det dags för Game Drive och då kan man spana; giraff som dricker vatten i obekväm ställning..

.. massor av elefanter!!! älskar elefanter . .

...och geparder. Hela tre stycken!! Tror det var första gången för mig. Safarilistan betas av mer och mer. 

Här kunde man stanna till, få andas lite utanför den svettiga safaribussen och spana över till Tanzania. 

Molly!!! Så vacker <333 

Har sagt det förr men jag säger det igen; att åka på utflykter med dessa två får mig att uppskatta allt tusen gånger mer. Livets livsnjutare. 

Back to camp i solnedgången <3 Lagade världens godaste grönsakswok till middag (en favorit i repris från Hell's Gate) och fick nästan nackspärr för att jag inte kunde sluta titta upp mot stjärnhimlen. Sedan somnade jag inlindad i min sovsäck bredvid Märtha...

...för att några timmar senare vakna till detta. 

Morgonsafari <3<3

Alltså detta. Savannen, soluppgången, Kilimanjaro. 

Åkte hem med magen proppfylld av oljedränkta äggmackor som alltid smakar så mycket bättre när de lagas på en murika över lägerelden, var mycket trött och mycket nöjd med livet. 

 

december 2015

Det är fredag, jag har inga lektioner (!!!) och jag kom på att det aldrig blev av att jag skrev om december när jag skulle resumera mitt första halvår här i Kenya. So here we go: 

December var ganska lugnt när det kom till utflykter, men en lördag vandrade vi på Ngong Hills i våra vandringskängor, som en första förberedelse för Mt Kenya. Varje kväll i december spenderades i proppfyllda rum med julsagaläsning, julkalendern, googledocs-undersökningar som fick alla att kikna av skratt, secret santa och om man hade riktigt tur; uppträdanden av Pastorn och Systern (aka Vronk och Amanda). Trots att dagarna var (relativt) varma så hade kvällarna en riktig decemberkänsla med julstjärnor och tända ljus. Jag var sjuk i typ en vecka men när det var dags för lucia på ambassadörens resident proppade jag mig med alvedon för att få ta del av glögg och lussebullar. När det började närma sig skolavslutning ordnades det en julmiddag för alla gymnasieelever, folk uppträdde, det visades filmer, nomineringar utsågs och jag blev "halvårets friluftare", som den fjällvandrare jag är. 

Efter skolavslutningen tömdes internatet rätt så snabbt och jag och Märtha vandrade runt, gjorde misslyckade kladdkakor i kopp (som fick hela köket att ryka) och väntade ut tiden. Jag satt och skypade med Louise när det ringde på kenya-mobilen och jag hör pappas röst som säger; "gissa vilka som står och skriver in sig vid gaten nu?". Lyckan!!!! SPrang, kramades, grät. Resten av december äventyrade jag med familjen; safari i Tanzania, översvämmade floder och dammiga bilresor, julafton mitt ute på savannen, jacuzzi-varmt hav på Zanzibar, kryddsafari, Stone Town, kokosnötter och december som blev januari på en strand under stjärnorna. 

när Elsa säger det

Bild och text av min fina, kloka Elsa

Kära skolbuss. I dig har jag skriksjungit så att mina stämband nästan gått av. I dig har jag spridit min svettlukt efter fotbollsmatcher och bergsbestigningar. I dig har jag lyssnat på otaliga TSKNAS-avsnitt och hela Trevor Halls repertoar om och om igen. I dig har jag krockat. I dig har jag varit förväntansfull och nervös på väg någonstans, i dig har jag varit nöjd och utmattad på väg därifrån. I dig har jag dansat ståendes och dansat sittandes. I dig har jag befunnit mig många tidiga morgnar efter alarm som ljudit alldeles för tidigt. I dig har jag varit mitt snyggaste jag på väg till nåt uteställe, i dig har jag varit mitt fulaste jag på väg från en tältnatt och alldeles för många timmar utan duschmöjlighet. I dig har jag sovit, alltid i samma ocharmiga position. I dig börjar jag ofta tänka. Fundera. Uppskatta. I dag är jag nästan alltid lycklig, för hur kan man vara något annat när Kenya svischar förbi och blåser in genom rutan. I dig blandas Kenyaluft med Kenyadamm och i dig trycks svettigt lår mot svettigt lår. I dig har jag pratat om viktigt och oviktigt och ofta inte pratat alls. I dig har jag tillbringat många många många timmar.

Och jag vill bara säga tack för allt. 

 
 

pommes och kärleksbrev

Bra sak med denna onsdag: 

Att vi inte hade den där förfärligt långa onsdagslektionen på eftermiddagen vilket resulterade i mat. Pommes, banana split, bra människor som de som syns ovan och spring på Nakumatt. Jag och Märth diskuterade framtida resmål och länder att bo i, samt hur duggregnet fick det att lukta vååår. Kan inte tänka mig ett mycket bättre sätt att spendera denna eftermiddag på. Värt att nämna också att vi faktiskt inte gick till Art som 99 % av alla andra gånger. Revolutionerande, faktiskt. 

Hittade också ett kärleksbrev i postfacket <333 Puss främling. 

Fun fact; leveln av fräschhet när man precis tvättade håret och alla plötsligt tror att man har klippt sig för att man ser så annorlunda ut :---) 

Kwaheriiii 

tacksamhet

Till alla er som var tvungna att uttrycka er åsikt om att mina föräldrar var dåliga föräldrar för att de skulle släppa iväg sin lilla dotter till stora farliga Nairobi. Som tyckte att ni minsann var bra föräldrar för att ni skulle aldrig utsätta ert barn för något så oförutsägbart och skrämmande. 

Ni har fel. För mina föräldrar är de bästa föräldrarna jag vet. För att de vågar och för att de vill att jag ska få stå på egna ben. För att de vet att mitt liv är mitt liv och att som förälder försöka hålla tillbaka det livet med alla dess drömmar och ambitioner och önskningar inte är bra. För att de vet att världen inte går att döma av det vi tror oss "veta", för den måste upptäckas och upplevas innan man kan vara i närheten av att förstå, oavsett hur "farlig" ni har hört att världen är. För när jag sade att jag ville flytta till Nairobi så hjälpte de mig och stöttade mig och fick mig att tro på mig själv och på att min dröm var viktig och inte en fånig farlig dröm som bara "dåliga föräldrar" skulle gå med på. 

Därför känner jag tacksamhet. För att jag en vanlig tisdag i januari får åka buss genom fina Nairobi till en skola som ser ut som ett college i USA där man inte får bada med bikini i poolen och där jag får spela en svettig fotbollsmatch följt av kakor och vips så har jag upplevt något helt nytt och sett något jag aldrig sett förut och pratat med människor jag aldrig pratat med förut och därför är jag tacksam. Tacksam för att jag senare samma kväll får sitta på Hannas säng och prata om vad vi vet och inte vet om hur saker egentligen går till här i världen och hur science fiction egentligen inte är fiction för man kan faktiskt klona människor och om mjölk och hur pengar som styr så mycket egentligen inte finns för det är bara siffror på en dator och allt är bara en konstruktion och om vilka vägar man kan gå i livet som inte är dem förutbestämda förväntade vägarna. 

Tack.

En liten film...

...om ett par fantastiska veckor med ett par väldigt älskade personer. 

bilder av bilder

Måndag och postfacken fylldes på flera håll och kanter. I mitt fann man två brev (Jenny och Vesslan love u <333) varav ett innehöll en liten bild från en snöig helg när jag, Tove, J & J tog bussen efter skolan hela vägen till Björnrike. Den lilla bilden i det lilla brevet väckte så många minnen som värmde hela mig. När vi gömde oss bland gula postbilar, pulsade genom snö i mörkret för att få pizza, fick inte igång värmen i stugan, åt våfflor på en solig veranda och åkte skidor/snowboard så mycket vi bara kunde.  

I Ellas och Amandas postfack fann man paket som också innehöll bilder - men i mycket större antal. Bilder på oss, på Kenya, på ögonblick vi delat under de månaderna vi bott här. Amandas bilder var mestadels random mobilbilder och Ellas var framkallade från hennes diverse engångskameror. Så vi satt i Ellas säng, bland ett hav av bilder, och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. För det såg ut som bilder ur en vacker film och varje ögonblick deras kameror fångat var fyllda av så mycket kärlek och lycka att jag nästan inte kunde hantera att det här är vårat liv. Men det är det. Och precis som både Jenny och Johanna sa till mig i sina brev så ska jag ta vara på varje sekund. 

 

söndag

En söndag på SSN. Vaknar med en lite ångestladdad känsla vilket inte är så vanligt. Det förbättras dock av att Marie (världens mysigaste boardingmentor) lagat våfflor, något som jag inte ätit på jag vet inte hur länge. 

Lydde och jag åt våfflorna i gräset och tittade på fotbollsmatch. Världens bästa Filippa har fått sitt lag i Sverige att samla ihop kläder och skor som de skickat ner hit, så hon bjöd hit massor av barn från Love School som fick sina egna fotbollsskor och matchställ. Sedan hjälptes bl.a. hon, Ellen och Sandra åt att köra en fotbollsturnering med dem samt bjuda på varmkorv, bananer och godis. Det var fint att se. <3

Senare tog jag, Lydde, Elsa, Hugo, Jakob, Tobbe och Carl en tripp till Arboretum, promenerade bland träd (som om vi inte hade fått nog av vandring från gårdagen) och jag påmindes om hur mycket jag älskar skogen. Låg i gräset och läste och man hörde (nästan) inte Nairobis trafik, som en liten fristad. (Dock så hörde man väldigt många kenyanska grupper lite här och var i skogen som lät lite för likt någon av alla exorcism-skräckfilmer man sett...). Det var väldigt mysigt, trots att Hugo började noja över att vi skulle dö av någon svart-vit-randig mygga..  

Skypade med min vän Louise innan vi avslutade dagen med att fika på Art. Wow vad jag kommer sakna att helt spontant fylla tre taxibilar till Juncan, bläddra genom Art's välbekanta meny, springa till Nakumatt och spruta alla parfymer tills vakterna börjar kolla snett. Titta ut över det avlånga bordet (som alltid verkligen alltid blir jättelångt) och bli helt lycklig, komma hem och småprata lite med vakterna, stanna i köket, äta plommon och bara inte göra någonting för att ingen riktigt vill gå och lägga sig för att allt är bara så bra <3333 Wow. 

Jag ger er: Hugos skratt. Adíos. 

Mt Longonot

Lördag morgon var det frukost 06.00 för avfärd mot Mount Longonot. Om mindre än två veckor (!!!!!) ska vi nämligen bestiga Mount Kenya så detta var obligatoriskt för att träna benen // gå in kängorna // svettas sönder. 

"Minst två liter vatten, annars får ni inte följa med upp" sade Per, så Elsa var förberedd. 

Mt Longonot är en gammal vulkan och efter att ha kämpat oss upp för den branta stigen stod vi äntligen på kraterns kam. Då fattades bara att ta oss runt hela kratern. Här ser ni högsta punkten (för övrigt högre än Skandinaviens högsta punkt) där vi skulle förtära vår uttjatade medhavda pastasallad. Måste dock erkännas att den smakade förvånansvärt gott efter att ha svettats sig runt en halv vulkan.   

Vilopaus med benen dinglande ut över kraterns kant. Här ser man också den typiska outfiten för dagen; shorts tillsammans med tjocka strumpor och vandringskängor. 

Ibland var det så smalt att man nästan kunde se kraterns kanter slutta ner på båda sidorna om stigen och ibland var det så brant att man behövde båda händerna för att dra sig upp. Det var varmt, svettigt och jobbigt. Men också jäkligt kul!!! Och så fantastiskt vackert. Var och varannan sekund utbrast Hugo eller Tobbe något i stil med "AHHH det här är så häftigt!!!" och jag kunde bara le och hålla med. 

Mina värsta fiender och bästa vänner. Pålitliga och stabila. Men ändå så jäkla sköna att ta av efter 6 timmars vandring. 

Tröjor, skor, ryggsäckar, ben och ansikten; allting var ingrott i damm när vi slutligen kom ner igen. Damm och svett. Och brännande muskler. Så jäkla härligt ändå. När man känner att man har kämpat. 

Lyckan!!! Bussen var mer än välkomnande med sina säten som lät ben och fötter vila, men ändå lyckades vi hålla energin uppe såpass att Matilda dansade och sjöng sin väg ner den sista biten. 

Jag älskar det här. Kenyas vackra natur. Mina vänner som kämpar vid min sida. Mount Kenya kommer antagligen vara pissjobbigt och ashärligt. Utmattande men jäkligt kul. Jag ser fram emot det. 

Who run this mother?

Släntrar ut från mattelektionen som är den sista innan provet vilket känns aningen utmattande. Nairobis himmel är fylld av regntunga moln. Fyller på två vattenflaskor och äter två bars i hopp om lite energi. Sitter i bussen, musiken som pumpar, tröjor och shorts som kastas hej vilt och jag borde vara peppad men jag känner mig trött. Så trött. Trots att jag steg upp exakt 9 minuter innan lektionen för att maximera sömnen till mitt morgontrötta jag. 

Matchställen luktar fortfarande svett eftersom ingen orkade ta tag i att tvätta dem och mina shorts är aningen fuktiga från doppet i poolen efter helgens cup. Fotbollsskorna skaver och antalet compeed-plåster som finns räcker inte på långa vägar för alla möjliga framtida blåsor. 

Vi kommer ut på plan. Börjar värma upp. Min kropp blir varmare. Jag blir varmare. Tanken på blåsorna försvinner fort. I dess ställe framkommer tankar på bollen, planen, styrkan, snabbheten. 2 minuter till avblåsning och vi samlas i en ring med armarna om varandra. Stina skriker 1!!! 2!!! 3!!! så högt att öronen nästan ramlar av och tillsammans följer vi hela laget med S!!! S!!! N!!! En klapp i ryggen och ett lycka till. Filippa vid min sida i mittbackspositionen och jag är fokuserad. Äntligen. Jag känner kämpaglöden och jag känner friheten. Lagandan. Ganska snabbt gör vi ett mål. Och sedan ett till. Och ett till. Räkningen blir på snudden till onödig och vid matchens slut går vi av plan med skratt som är omöjliga att stoppa. 8 - 1 och vi känner oss oövervinnerliga. 

"Who run the world? GIRLS!" Bara en av många låtar som skriks ut i den gula bussen på väg hem. I bussen där svett, leriga fotbollsskor, musik och lycka blandas. Jag känner mig inte längre trött. Jag har aldrig känt mig mer vaken.  

söndagsregn

De sa att det här skulle vara den varmaste och torraste perioden under året. Japp.. Det hände ju inte... MEn då kan man bada i monsunregnet och det är nog faktiskt ännu bättre än att bada när det är sol. 

Zanzibar under ytan

Jag älskar havet. Jag älskar sanden och jag älskar saltet. Jag älskar att dyka. Jag älskar känslan av att hamna i en annan värld. Jag älskar soluppgångar. Jag älskar känslan av äventyr. 

SSN girls kicking ass

Bilder lånade från bl.a. Ellen, Filippa, Molly och Elsa. 

En buss lämnade SSN tidigt igår, fylld med ett taggat fotbollslag, på väg för att spela vår första cup på Rift Valley Academy. Med många som aldrig spelat en riktig fotbollsmatch förut i sitt liv, med pocketböcker som benskydd, shorts och tröjor som antingen var så stora att man drunknade i dem eller så små att shortsen blev som cykeltights och matchnummer målade med en spritpenna på ryggen var vi så redo vi bara kunde bli. Vi kanske inte tränar en timme om dagen som vissa andra lag och våra matchställ må inte vara helt perfekta. Vi har inga domare på våran sida (alla domare var på riktigt korrupta...) men det gör ingenting. För vi har kämparglöd och vi har vilja. Vi har en sådan jäkla lagkänsla att jag inte kunde vara annat än lycklig under hela dagen. Och med den viljan och lagandan tog vi oss till semifinal och en delad tredjeplats och jag är riktigt jäkla stolt över oss. 

 

när Elsa fyllde 19

I fredags fyllde Elsa 19 och i och med detta färdades en partybuss hela vägen till Westgate, fylld med musik och bra människor. Bordet på tapasresturangen var så långt att jag knappt kunde se Elsa där hon satt längst bord på kortsidan. Det beställdes in tapasrätt efter tapasrätt som Märtha och jag systerligt delade på. När allting var uppätet dansade vi runt i hela köpcentret till musiken som hördes ur högtalarna, testade alla läppstift som fanns på Nakumatt och kysste varandra på kinderna. Poserade med elefanter och med Ellens discolampa. Lyssnade på Silvana Imam på vägen hem och kände mig ostoppbar. 

Kenya // Nairobi // Kawangware

2016 01 07