Tilde Bergström

Who run this mother?

Släntrar ut från mattelektionen som är den sista innan provet vilket känns aningen utmattande. Nairobis himmel är fylld av regntunga moln. Fyller på två vattenflaskor och äter två bars i hopp om lite energi. Sitter i bussen, musiken som pumpar, tröjor och shorts som kastas hej vilt och jag borde vara peppad men jag känner mig trött. Så trött. Trots att jag steg upp exakt 9 minuter innan lektionen för att maximera sömnen till mitt morgontrötta jag. 

Matchställen luktar fortfarande svett eftersom ingen orkade ta tag i att tvätta dem och mina shorts är aningen fuktiga från doppet i poolen efter helgens cup. Fotbollsskorna skaver och antalet compeed-plåster som finns räcker inte på långa vägar för alla möjliga framtida blåsor. 

Vi kommer ut på plan. Börjar värma upp. Min kropp blir varmare. Jag blir varmare. Tanken på blåsorna försvinner fort. I dess ställe framkommer tankar på bollen, planen, styrkan, snabbheten. 2 minuter till avblåsning och vi samlas i en ring med armarna om varandra. Stina skriker 1!!! 2!!! 3!!! så högt att öronen nästan ramlar av och tillsammans följer vi hela laget med S!!! S!!! N!!! En klapp i ryggen och ett lycka till. Filippa vid min sida i mittbackspositionen och jag är fokuserad. Äntligen. Jag känner kämpaglöden och jag känner friheten. Lagandan. Ganska snabbt gör vi ett mål. Och sedan ett till. Och ett till. Räkningen blir på snudden till onödig och vid matchens slut går vi av plan med skratt som är omöjliga att stoppa. 8 - 1 och vi känner oss oövervinnerliga. 

"Who run the world? GIRLS!" Bara en av många låtar som skriks ut i den gula bussen på väg hem. I bussen där svett, leriga fotbollsskor, musik och lycka blandas. Jag känner mig inte längre trött. Jag har aldrig känt mig mer vaken.  

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas