Tilde Bergström

Hugo

Hugo // midsommar 

Göteborg

Göteborg // juni

Nog för att det suger att några av ens bästa vänner bor så långt bort som i Göteborg, men en bra sak är ju att man då kan hälsa på dem. Planka spårvagn tre dagar på raken, bada i havet, sova 7 pers i ett rum på urblåst luftmadrass, gå på museum, göra lerskulpturer och äta frukost i växthus. Så fort jag hittar nog billiga tågbiljetter kommer jag igen!!!!

Agnes

Agnes // 17 juni // Luleå

Grattis till studenten!!!!!! Längtar tills det är min tur..

Nora

Nora // 10 juni // Stockholm

livet fortsätter

Livet fortsatte som ändå. Trots att man i vissa stunder inte trodde det, eller kanske fortfarande ibland har svårt att tro. Men det gör det. Mest i Stockholm, men också lite i Uppsala. Med studentmottagningar, brygghäng, Ellas glassfabrik, bastubad och en hemkommen Tove. Just nu i Luleå. Lite senare i Göteborg. Och det kan faktiskt vara riktigt, riktigt bra. 

sommar hos ella

Stockholm är trots allt inte så långt bort. Och tur är väl det, för där bor många kära familjemedlemmar. Där kan man åka tunnelbana med arga tanter, kvällsbada i havet, stöta på cyklande SSN:are, laga mat i Ellas drömmiga hus, kramas och hänga hängmatta. Där kan jag vara med er.

"för detta är vårt år"

Hilda, Filippa och Agnes

om att vara hemma men samtidigt längta hem

Och så är jag här igen. Till platsen som var så långt borta men som jag alltid visste att jag skulle komma tillbaka till. I mitt rum i Uppsala, i Sverige. För jag visste ju det, att de där 10 månaderna skulle ta slut. Och allt är som vanligt men samtidigt är allt så annorlunda nu. Det är som att tiden har stått still men ändå är så mycket förändrat.

Den sista tiden i Nairobi minns jag att jag var så jäkla lycklig. Hotet om timmarna som tickade ner låg som ett vemod över oss alla, men jag tror att jag hade ganska lätt att koppla bort tankarna på att vi skulle åka hem. Jag visste att det skulle hända men jag hade svårt att förstå. Jag var precis där jag ville vara, i varje sekund, och jag var lycklig. När jag, Ella, Therese och Amanda gjorde en comeback till Mchana. Sista kvällen på Casablanca när vi dansade och sprang mellan restaurangen och dansgolvet och jag och Mattis gömde oss för Chris på toan. Campingen, med sångquizet och lägerelden och Veronica bredvid mig i tältet, som det alltid brukar vara. Den där kvällen på Tamambo när vi satt runt ett perfekt fyrkantigt bord och Elsa höll ett tal som rörde mig till tårar och jag själv gjorde ett tappert försök till ett tal haha. För att jag kände det så starkt i hela mig hur mycket jag älskade min familj som satt runt omkring mig, alla samlade, och jag var tvungen att säga det. När AUXen inte funkade så vi skapade allsång ändå. När jag, Mattis och Märth irrade runt i dagsljus på BG och försökte lokalisera oss och hamnade på någon indisk restaurang. När boardingen överraskade oss med karaokekväll. Avslutningsdagen, när jag klev upp svintidigt för att fota treorna och drack champagne på savannen till frukost. När treorna åkte rutschkana som utspring och jag var så euforisk att det bara sprudlade i hela mig och vi sprang runt och bara kramades, fotade, skrattade och grät. Avslutningslunchen med opassande rim och kramledet som jag aldrig ville skulle ta slut. Middagen, den sista gemensamma utgången, att dansa med matteläraren, bakluckan på en taxi och natten som blev till morgon som blev till boda boda klockan 10 nästa dag. 

Kanske kunde jag inte förstå, eller så ville jag bara inte, men jag hade så jäkla svårt att fatta att det var slut. Jag förstod det inte när vi skrev ut oss en sista gång och jag kramade vakterna och alla som jag kunde komma åt. Jag förstod det inte när vi sade hejdå till Tobbe, Lydde, Elsa, Jakob och Hugo på flygplatsen i Nairobi. Jag förstod det inte när vi sade hejdå till göteborgarna och skåningarna i Amsterdam. Men när jag kollade ut genom fönsterrutan på flyget från Amsterdam och såg svenska åkrar, då förstod jag. Och då kunde jag inte längre hejda det. Jag grät och grät och grät för jag insåg, jag insåg att det var slut. Jag insåg att vi kan komma tillbaka till Kenya, men livet som vi hade kommer aldrig tillbaka. SSN, allt det som är hemma för mig - det kommer aldrig tillbaka. Och den tanken kan fortfarande slå mig så hårt att jag börjar gråta när jag minst anar det.

Det finns saker som kan kännas bra. Jag försöker hålla mig ständigt sysselsatt och vara ensam så lite som möjligt för att klara mig. Fokusera på annat så mycket det bara går. Men det går inte att springa ifrån det för alltid. Allt för ofta kommer det ikapp, och då är det svårt att upprätthålla det där leendet som man försöker så hårt att ha. Saknaden efter min andra familj, saknaden efter mitt andra hem. Människorna som jag var med varje dag i 10 månader. Som såg mig i alla mina former och humör, som såg mig som den jag är. Att inte ha dem nära gör ont. Ngong Road, libanesen en fredag, trappan som jag alltid gick upp till för att komma till mitt rum. Små saker men som tillsammans blev något så jäkla stort. 

Kenya kommer för alltid att vara mitt hem, och människorna jag fick under det året kommer för alltid att vara min familj. Kanske kommer det här bli bra till slut. Nya saker kommer hända och jag vet att mina äventyr inte är över. Men jag tänker fortfarande att det här bara är ett besök, att vi snart ska åka hem igen och att allt kommer bli som vanligt. Sedan kommer jag på att det här är hemma nu, och då minns jag att allt inte alls är som vanligt. Allt är upp och ner. 

Jag vet inte hur man gör, men jag försöker. Vi får se hur det går.