Tilde Bergström

furaha

Redan innan jag åkte hit visste jag att det någon gång skulle ta slut. 10 månader varar inte för alltid. Ända sedan början har man tänkt på hur det skulle vara, den sista veckan, de sista dagarna i Nairobi. Att plocka ner bilderna från väggen. Att ta fram resväskan igen. Och nu är jag här, men jag kan inte greppa det, vill inte greppa det. 

Att åka hem när man är hemma. Få träffa sin familj samtidigt som man lämnar sin familj. Hur kommer det vara att aldrig mer bo i 22D? Att sitta på 107:an i Uppsala igen och tänka att allt måste varit en dröm? Jag är så långt ifrån färdig här. Jag behöver mer. Fler kvällar på Casablanca där jag sjunger och dansar och gömmer mig på toa med Mattis. Fler stressbajjar med Mandis när vi skriksjunger och sprutar victoria's secret och skrattar så att benen viker sig. Fler eftermiddagar när vi promenerar i kvällssolen och äter äcklig majs. Fler kvällsfikor på mitt rum med kaksmulor och kisste och mina bästa bästa vänner. Mer matatu, mer boda boda, mer Nairobi. Mer av oss, mer av allt. 

Det här året har gett mig så mycket. Mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig och mer än jag någonsin kommer kunna förstå. Och känslorna är åt helvete för jag är så lycklig som jag bara kan samtidigt som det krossar mitt hjärta att veta att det snart är slut. 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas