Tilde Bergström

Kibera

För någon vecka sedan var vi i Kibera, Östafrikas största slumområde. Vi promenerade runt, snackade med människor, besökte en tjejs hem och hängde på Wale Wale.

Första gången jag på riktigt såg ett slumområde var i början av det här året när jag och några andra gick med Tomas till Kawangware. Det skrev jag om här. Jag hade precis flyttat hit till Kenya och min bild av ett slumområde var i mångt och mycket den bild jag hade fått med mig från trygga Sverige. En västerländsk bild av misär och människor som behöver "hjälp" från oss västerlänningar för att överleva. En misär som endast kommer försvinna med hjälp av välgörenhet och vita händer. När jag gick i Kawangware för första gången mådde jag dåligt av det jag såg och jag skrev om tårar som brände bakom ögonlocken. Men då skrapade jag bara på ytan, såg bara de hemskheterna jag förväntat mig att se. Jag bekräftade endast de förutfattade meningar jag tagit med mig hemifrån. 

Idag har jag en annan syn på slummen. Jag ser inte bara plåtskjulen och misären - jag ser människorna som bor där. Jag ser en gemenskap och folk som hjälper varandra. Ett samhälle där man står bakom varandra och skyddar varandra, samtidigt som jag inte ens vet vad min ena granne heter i Sverige. När jag går i Kibera ser jag inte bara orättvisor, jag ser också lyckliga leenden. När jag är på Love School på fredagar ser jag barn och ungdomar som uppskattar varje dag de får gå i skolan, och när vi dansar tillsammans och sjunger till Amarula så inser jag att vi kanske inte är så olika trots allt. Jag säger inte att man ska blunda för hemskheterna, för de finns och de måste lösas. Men jag tror att det är lätt att fokusera för mycket på det som är negativt, och missa allt det som är bra, ja rent utav fantastiskt. Innan jag åkte till Kenya hade jag en bild av slummen, den jag hade fått lära mig av mitt västerländska samhälle. Idag tror jag att jag har lite mer av sanningen. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas