Tilde Bergström

fråga & svar

fråga: skulle du vilja berätta lite om hur det var att komma tillbaka till Sverige från Kenya? :)

Att komma tillbaka från Kenya. Det var länge sedan jag tänkte på det... Nu har det snart gått ett år, ett år sedan det där fantastiska obeskrivliga tog slut. De sista veckorna i Kenya var tiden som var kvar ständigt på allas läppar. Men det kändes också så abstrakt. Vi pratade om att vi snart skulle åka tillbaka till Sverige, men jag tror ingen riktigt förstod att det faktiskt skulle ske. När vi var där fanns det inget annat. Inget Sverige, inget andra hem, det fanns bara det vi hade just då. Allt vi visste var att vi ville ta vara på tiden som var kvar. Försöka hitta på något nytt varje dag, sova hos varandra så mycket som möjligt, stanna uppe sent för att man inte ville sova bort en enda minut. Tänja lite mer på reglerna, åka motorcykel istället för taxi, hälsa på love school så ofta som möjligt, följa med på en sista safari, gå ut varje helg, gärna fredag och lördag. Och så plötsligt stod vi där. Den sista dagen var kommen och väskorna var packade. 

De sista timmarna innan jag åkte minns jag som en dimma. Internatet tömdes snabbt på folk och hela världen kändes upp och ner. Jag satte mig i bussen till flygplatsen och fattade inte vad som hände. Många grät men jag kände ingenting. Jag kunde inte förstå att det faktiskt var över. Plötsligt satt jag på flyget från Amsterdam till Stockholm och svenska ängar bredde ut sig utanför flygplansfönstret. Det var då jag förstod, och då grät jag. Jag grät och grät och grät. 

Att komma tillbaka till Sverige från Kenya var nog bland det konstigaste jag upplevt. Att plötsligt vara tillbaka hos familjen i sitt hus, och allt var som "vanligt". De första dagarna kändes det som jag levde i en dröm, och snart skulle vakna upp på SSN igen. Sedan övergick det till att Kenya kändes som en dröm. Det var läskigt. Det var såklart kul att träffa alla i Sverige igen, men det kändes inte som om det var på riktigt. Allt som snurrade i mitt huvud var ju Kenya, men jag insåg ganska snabbt att det såklart inte var allt som snurrade i andras huvuden. Folk frågar mindre än man förväntar sig, bryr sig mindre. Vill att man ska anpassa sig direkt till att man är hemma nu. Därför träffade jag mina Kenya-vänner otroligt mycket den sommaren. Det kändes livsnödvändigt. Att få känna att jag hade någonting kvar av året som hade varit, och att få prata med folk som förstod, som kände exakt det man själv kände. Det var en fin sommar, men jag grät också väldigt mycket. Jag tyckte det var jättejobbigt att komma tillbaka till Sverige. 

Men nu har det gått ett år, och känslor förändras. Kenya ligger mig fortfarande otroligt varmt om hjärtat, och jag är så glad att något så fantastiskt ryms i mitt lilla liv. Jag är också otroligt tacksam för alla vänner som finns kvar, och som kommer finnas för resten av livet. De har varit en stor del av året efter Kenya, precis som de var i Kenya. Nu längtar jag efter äventyren som kommer här näst. Kenya var bara början, början på något stort. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas