Tilde Bergström

Kategori: Innan Kenya

01:38

Vi var ute med båten. Vi fem. Järngänget. Solen gick ner över horisonten och vattnet var helt stilla, som en spegel. De hade gett mig en bok. En skrivbok, fylld med collage av olika slag och bilder på oss som fick mig att börja gråta. Längst bak i boken fanns ett fack med fyra olika brev, angivna att öppnas på fyra olika datum spridda över det kommande året. I den här boken skulle jag skriva ner allt jag känner, tänker och upplever i Kenya. Vi stod där på båten, allihopa inlindade i kramar och tårar. Det var sista gången alla fem. 

Hur inser man att man ska skiljas från sina bästa vänner? För mig tog det lång tid. Jag fattade det inte när vi lämnade av Filippa vid bussen och jag kramade henne för sista gången. Jag fattade det inte kvällen efter när Louise sade "det är 20 minuter tills bussen går". "Det är lugnt", svarade jag. "Det tar bara två minuter att gå till busshållsplatsen". "Nej", svarade hon. "Det är 20 minuter kvar". Jag fattade det inte när jag, Louise, Julia och Saima stod tätt intill i en fyramanna-kram så länge vi bara kunde, och tårarna rann ner för alla deras kinder. Jag fattade det först när det var deras tur att gå på bussen som skulle ta dem ifrån mig. Det sköljde över mig som en tsunami, slog omkull mig som en atombomb. De som jag bara har känt i ett år men som står mig närmare än få andra gör. De som jag kan ligga uppe med till sex på morgonen för att samtalen aldrig tar slut. De som har stått vid min sida, och jag som har stått vid deras. Den här bussen skulle ta dem ifrån mig. Jag hulkade, grät, hyperventilderade. Jag ville skrika. Jag kunde inte andas. Jag ville stanna bussen och säga att jag skiter i det, jag stannar med er. Jag ville att de skulle hoppa av bussen, att det inte skulle vara på riktigt. Att se de finaste personerna jag vet åka ifrån mig utan att kunna göra något åt det, det var rena helvetet. Jag hade sagt till dem så många gånger att "vi ses ju snart" och "10 månader går fort". Men plötsligt kunde jag inte tro på det själv. 

vad händerrrr med tiden??!

Äej. Shit. Nyss var det mindre än en månad kvar och nu helt plötsligt är det mindre än en vecka kvar. De få dagarna som är kvar är fullplanerade och hektiska, och resväskorna står fortfarande och gapar tomma i hallen. Asbra planering Tilde... :---) 

Den senaste veckan har spenderats i Skottland, främst med familjen men också med vänner. Det har varit så lätt att glömma bort hur lite tid det är kvar, lätt att glömma bort att det här var de sista dagarna som spenderades med bara familjen. Familjen som jag har bott sexton år med, som jag har levt med näst intill oavbrutet i hela mitt liv. Det är en konstig känsla. 

systra mi

Hur mycket jag än ser fram emot Kenya så för det inte bara gott med sig. Just nu är jag väldigt stressad på grund av mycket lite tid kvar och mycket saker som ska hända på den mycket lilla tiden. Men mest av allt mår jag skit när jag tänker på att lämna min fAvORitFiLuR... Som storasyster vill jag alltid kunna finnas där och skydda min lilla fåGeL. Nu kommer jag inte ens kunna ge henne en kram och det känns helt ärligt piss. 

Att välja Kenya

Jag har alltid tänkt på ett utbytesår som något jag skulle vilja göra, en chans att få komma ut i världen så fort som möjligt. I början var USA det enda land jag hade hört att folk åkte till, men gymnasiet och utbytesår låg ändå så långt fram i tiden att jag inte funderade så mycket mer över det. Sedan började högstadiet lida mot sitt slut och de där avlägsna drömmarna kom allt närmare. Jag började också få reda på mer om möjligheterna som utbytesstudent, och insåg att det var ju inte alls bara USA somm fanns tillgängligt! Varför inte Australien, eller allra helst, Nya Zeeland? Jag ville uppleva ett så stort äventyr som möjligt, lära mig så mycket nytt jag bara kunde. 

Under hösten av ettan hittade jag utav en slump Svenska skolan i Nairobi. Lite slösurf ledde till en blogg skriven av en tjej som hade gått där något år innan. Jag satt som klistrad vi datorn tills jag hade finkammat bloggen på vartenda inlägg hon någonsin publicerat från året i Kenya. Efter det var jag fast. Jag lusläste varenda blogg jag kom över och kunde sitta uppe långt in på nätterna och titta på videos skapade av tidigare elever. Jag visste att jag hade hittat rätt, det här var vad jag skulle göra! Att bo på internat, åka på safari, uppleva något helt nytt, herregud, bara tanken på allt det fick det att pirra i hela mig. Det var en helt ny känsla, jag hade aldrig velat någonting så mycket i hela mitt liv. 

Så fort jag kunde sökte jag in till skolan. Det var så många dokument som skulle fyllas i och jag ägnade lång tid åt det peronliga brevet, och för varje steg blev man lite mer involverad. Det här ledde till helt andra känslor. Ångesten och oron över att inte komma in, över att få sin dröm krossad, den satt i länge. 

Till den andra april närmare bestämt. Då, i en solig skidbacke vid sidan av min lillasyster, fick jag mejlet som ändrade allt. Och nu, nästan ett år efter den där dagen då jag av en slump hittade en blogg, är det jag som sitter med långa packlistor och inköpslistor och väntar på att mitt äventyr ska börja. Det är så jävla sjukt och jag är så taggad att jag tror att jag kommer spricka!!!!! 

 

24 dagar kvar

Det är mindre än en månad kvar till Kenya och det närmar sig med stormsteg. Hemma i hallen står två gigantiska tomma resväskor och väntar på att bli fyllda. Fyllda med mig, med mitt liv, med allt som jag kan tänkas behöva för ett år. 

Kenya är ständigt i mina tankar och jag föreställer mig hela tiden hur allting kommer vara. När jag tar farväl på Arlanda, när jag anländer till Nairobi, när jag får se mitt rum och så vidare. Trots det är det svårt för känslorna att fatta att det faktiskt kommer hända. Kenya är som en avlägsen dröm som man tror aldrig kommer slå in. Men det är också en dröm som ger en bubblande förväntan och en föraning om att det här kommer bli jävligt bra. 

Nu återstår bara att fortsätta prokastinera packningen och att räkna ner dagarna, för snart slår drömmen in.