Tilde Bergström

Kategori: Tankar

en månad

Idag har jag befunnit mig i denna lilla stad i exakt en månad. För en månad sedan satt jag på en buss med en gigantisk resväska och åkte genom berg fjäll berg och kände mig pirrig i magen. Då var gräset och träden gröna och himlen knallblå. Nu lyser allt av gult orange rött. Alla säger att de aldrig varit med om en september månad med så makalöst bra väder. Varmt och sol varenda dag. Tur var väl det tänker jag, för annars hade jag kanske inte fått ett lika bra första intryck. 

Jag förundras över hur snabbt det går att göra en ny plats hemma. Hur den främmande sängen i det lilla skrymslet vid vardagsrummet har blivit min säng i mitt rum, en plats lika trygg som mina andra hem. Jag vet vilken mataffär som har billigast grönsaker och vilken som har billigast havremjölk. Mitt namn i boken på restaurangen där man skriver in och ut sig sticker inte längre ut som det nya namnet, för jag har ett norskt id-nummer nu och kan fylla i hela raden. Jag vet hur vandringslederna hänger ihop och hur samma topp kan nås med tre olika vägar. Vart man ska gå om man bara vill ha en kort tur och kunna sitta i två timmar och läsa, och vart man ska gå om man vill svettas som en gris och önska att man aldrig hade lämnat sängen. 

Det är lätt att göra sig ett nytt hem. Om man bara åker dit. 

tystnad

Jag gillar inte tystnad så värst mycket. Om jag är ensam hemma i Uppsala så sätter jag på musik i alla rum så fort jag kommer innanför dörren. Om jag ska promenera, även om det bara är en kort sträcka, så sätter jag alltid i hörlurar. Detsamma gäller på bussen. På hotellet. På löprundan. Här lyssnar jag på podcast när jag lagar mat och när jag diskar. På dagens vandring klämde jag en tre fyra podcast-avsnitt. Jag tycker tystnaden är fruktansvärt tråkig. Ibland lyssnar jag inte ens på vad de i podcasten säger, det är bara mysigt att ha någons röst i bakgrunden. 

Men!! Idag när jag var uppe bland bergen så tog jag ut hörlurarna en stund och bara lyssnade. På tystnaden. Så fort man kommer in bland de första träden så försvinner direkt ljudet från bilarna som åker längs vägen. Uppe på fjället är det knäpptyst. Jag lyssnade på ingenting och tänkte att tystnad är ett väldigt vackert ljud. Det är ju ingenting, men i kontrast till det ständiga flödet av ljud som man vanligtvis hör så blir tystnaden ändå någonting. Och det är fint. 

((men inte för mycket för då blir det faan så tråkigt))

 

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Hon kommer med cykeln till min ytterdörr. En filt och badkläder i korgen. Skrapsår på knät. Tillsammans cyklar vi med våra brunbrända ben till bryggan där vi spenderat så många sommarlovsdagar. Det är precis som när vi var små. Vi cyklade genom Vreta mest hela dagarna. Från dörr till dörr, kollade vem som ville leka. När man fick napp på en kompis cyklade vi till bryggan. Kanske hade vi med oss saft. Kanske hade vi bakat. Stannade på vägen för att plocka smultron. Eller så kom vi inte iväg till bryggan utan blev kvar på studsmattan hela dagen. Precis så kändes det när jag och hon cyklade igen, när jag badade i det kalla vattnet medan hon stannade på bryggan. När vi turades om att äta från vinbärsgrenen vi lyckats sno med oss från en buske. 

Men vi är inte små längre. Cykeln används mest för att ta sig till jobbet. Bryggan står ofta tom. Smultronen blir plockade av några andra barn. 

lila stockholm

Stockholm är lika lila som Hannas hår när hon följer mig till Alviks tunnelbanestation. 

Jag känner mig alltid så lugn när jag är i Stockholm? Promenerar långsamt långsamt medan hela Stockholms befolkningen springer förbi mig. De stressar fram så snabbt som möjligt, passerar mig som racerbilar. Men jag känner mig så lugn. Hoppar på en tunnelbana som visade sig vara fel. Hoppar av, åker tillbaka och hoppar på en ny. Lugnt och skönt. Det gör inget om jag missar någon. Sätter mig i en solig park. Först bara sitter jag. Sedan tar jag fram hörlurar och ritblock. Tittar på människorna. Går till en bar och möter Veronica och hennes vänner. Jag går så sakta. Jag känner mig så lugn. Så tillfreds. Kanske är det för att det är en annan stad. En liten resa. Resa får mig att må så bra. 

fragment; på toppen av världen

21 september 2016

"Ett färgat liv, ett liv med liv. Vi stod högst upp i världen. Lyfta av äventyret, spänningen, allt det nya, av vårt mod. Sammanbundna för alltid, band på andra sidan jorden knyts starkare. Sverige fanns inte men ändå sitter jag här nu. Längtar ut i världen samtidigt som jag vill vara här nu. Vill befinna mig på platserna som känns utom räckhåll, återigen ha Sverige på avstånd. Vi var störst i världen. Nu är vi små och utspridda. Var det vi som var stora eller var det Kenya?"

9 november

 

Idag vann hatet. 

Rasismen. Homofobin. Sexismen. Transfobin. Abortmotståndet. 

Allt det människor genom historien gett och ger sitt liv för att kämpa mot, som människor spillt blod för att förändra, det spottades på idag. 

En man som har sexuellt trakasserat kvinnor, som vill bygga en mur för att bland annat stänga ute de som flyr för sina liv, en man som ger mig ett obehag i hela kroppen så fort jag ser honom. Han fick så många röster att han vann idag. 

Jag önskade att jag när jag blir gammal skulle kunnat säga att när jag var 18 år så fick USA sin första kvinnliga president. Ett steg framåt. Istället måste jag berätta att jag var där när världen år 2016 tog massor av steg tillbaka. 

Idag vann hatet. 

Introducerad // Academics

Jag försöker va bra, göra vad jag kan men

Kom hem till mitt hem från över atlanten

Inget har förändrats, samma gata, samma sätt

Öhman här med samma släkt

Gjorde mycket fel och sårade många

Samma sak men nu är drogerna tunga

Det är bara sånt man hör, så vi gör 

någon som dör, någon som föds

Antar att det är såhär att växa

så mycket av det här jag försöker att texta

Många historier, många som gömts

Många misstag och snedsteg som glömts

Frost på backen, är kär i luften

Svär det är något i luften

 

1 år sedan

Idag är det nästan exakt ett år sedan jag lämnade Sverige och flyttade till Kenya. Ett år sedan allt förändrades. Här har jag samlat lite av vad jag klottrat ner i min dagbok under detta år. Små vardagshändelser och stora tankar. Som jag ont att läsa men som jag aldrig aldrig vill glömma. 

17 augusti 2015

"Nu sitter jag på planet, på väg till Nairobi, på väg till mitt livs äventyr. Jag har aldrig känt mig nervös eller orolig inför resan. Jag känner mig helt och fullkomligt lugn. Jag befinner mig just nu i mellanläget där vad som helst kan hända. 

21 augusti 2015

"Vid poolen hade någon gjort en brasa. 30 stolar satt utplacerade i en ring runt om, under Kenyas stjärnhimmel. Kändes så bra att sitta där, som en bra del av internatlivet."

27 augusti 2015

"Efter skolan vandrade jag, Verre, Ellen och Ella iväg till Juncan. Vi fick lära oss swahili av en tant som jag köpte ett armband av, en kille som tog oss i hand hela tiden bjöd in oss till hans hem och Veronica fick en vakts mobilnummer skrivet i bläck på armen."

23 september 2015

"Lycka är att känna sig fri. Att veta att man själv har makten över sitt liv och att man har valt äventyret, upplevelserna, friheten. Det som känns, på riktigt. Det som man kommer minnas, det som är värt något. Man har valt att inte låta livet passera, utan att fånga det så mycket man bara kan. Att jag befinner mig i Kenya, upplever saker jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva och känner saker jag inte visste att jag kunde känna. Mitt liv må vara obetydligt i universums oändlighet och bortglömt inom en snar framtid, men för mig betyder det något. Mitt liv är mitt liv, och om det är såhär det känns att leva så tror jag att jag har gjort någonting rätt i alla fall."

15 oktober 2015

"De här hör jag hemma med."

1 december 2015

"Månader byts ut obemärkt och tiden passerar, men inte på det där monotona likgiltiga sättet som Sverige emellanåt kunde bjuda på utan med känslan av att varje sekund som passerar har varit betydelsefull. Med känslan av att minnesbanken och känsloregistret ständigt fylls på av saker som jag lär mig av och som jag aldrig vill glömma. 

6 december 2015

"vi sjunger inte vi skriker vi sitter inte vi finns överallt. vi är aldrig större än detta ögonblick. vi är fria vi är vi. det här är nu"

4 januari 2016

"Ett steg utanför flygplatsens väggar och jag känner mig hemma. Det här är Nairobi och här bor jag."

11 januari 2016

"Jag är hemma. Detta är så självklart. Lyckorusen idag var obeskrivliga. Vi är alla samlade!!! Vi är alla hemma!!!" 

25 januari 2016

"Ella och Amanda får paket med bilder. Fula bilder och fina bilder. Bilder på oss. På Kenya. Bilder på ögonblick, minnen, vårt liv. Det känns som en film. Något overkligt. Får man vara med om såhär mycket bra?"

8 februari 2016

"Jag stod där uppe - på toppen av världen, när solen steg upp och grät av lättnad och lycka. Mount fucking Kenya. VI gjorde det."

10 februari 2016

"På Amandas rum klipper de hår! "Det ser ut som punghår" sa Amanda när det överblivna bortklippta håret låg i sorgliga tussar på mattan. På min arm står det "Maisha ni chura" av Hugo vilket betyder "Livet är en groda"

23 februari 2016

"Vi vinkade till oss en tuk tuk och knöade in oss åtta stycken plus förare i en tuk tuk med plats för fyra..."

2 mars 2016

"Mars!? Mars låter alldeles för sent. Alldeles för nära juni. Tiden går alldeles för snabbt."

23 mars 2016

"Jag vill leva i världen. Med en familj av vänner och äventyr varje dag. Nya länder. Ta sig fram på vägar. OCH DET GÖR JAG?"

4 april 2016

"dansade i spöregnet, blev dyblöt, brydde mig inte <333"

10 april 2016

"Tårar rann. Våra band växte starkare. Mina systrar. Tillsammans klarar vi allt. FAN vad jag älskar dem."

23 april 2016

"Solen värmer mina ben i bussen som åker genom Nakurus gröna savann. Sjön glittrar och jag tänker på allt vi har planerat i sommar, på att bada i en sjö på midsommar när vi är återförenade igen."

24 april 2016

"Tankarna smyger sig på allt oftare. Tankarna om tiden som rinner iväg okontrollerbart. 6 veckor. 5 veckor. Hur många gånger kommer jag få vara med om det här igen? Hanterar paniken genom att förtränga och vilja ta vara på varenda jävla sekund."  

19 maj 2016

"GLÖM INTE: regnet som smattrar, din säng i 22D, internatkatten som stryker mot ben, frukost på Art med Amanda och Terre, dricka o'boy på rast, alltid komma sent till Jonas lektion, Amanda som taggar fredag - allt det som är SSN. Ditt hem." 

20 maj 2016

"Fredag är min bästa dag. Dansa på Love School, krama Melody och Grace och tänka "det här var inte sista gången får inte vara sista gången"

21 maj 2016

Musiken, personerna, staden, Nairobi, Kenya, skratten och hur LITE tid det är kvar får mig att börja gråta. För min kärlek till detta är så stark att det värker i hjärtat."

29 maj 2016

"20:53 på Talisman och jag älskar dem så mycket att det värker i hjärtat och jag vet inte vad jag ska ta mig till utan dem. De är de enda som känner mig som den jag blivit och den jag är nu. Min familj."

30 maj 2016

"Tiden har aldrig gått så snabbt. Det är som att falla fritt. En avgrund utan slut. Tiden som inte går att kontrollera." 

2 juni 2016

"Cirkeln är sluten. I början av denna bok skriver en förväntansfull och pirrig Tilde om att sitta på ett plan påväg till Kenya. Och nu sitter jag på det där planet igen. För första gången på 10 månader är jag på väg till Sverige. 10 månader och mitt liv är för alltid förändrat. Jag är förändrad. Det är konstigt, för att läsa de första sidorna i denna bok känns soms att läsa något skrivet av en annan person i ett annat liv. Så mycket har hänt sedan dess, människor, upplevelser och minnen som influerat mitt liv, som är mitt liv. Det är lättare att se saker i perspektiv. När rummet är hoppackat, när SSN är lämnat. När jag sitter på ett plan och kan se allt i sin helhet. Jag ser människorna som allt eftersom växt närmare och närmare. Det som från en början var "oklart" är nu det mest självklara i världen. Min familj. Som känner mig utan och innan och som alltid står vid min sida. Som jag delar det här med. SSN, internatet, Nairobi och Kenya. I början var allt så nytt och nu är det HEMMA. Jag åker inte hem just nu, jag flyttar hemifrån. SSN är kärlek."

17 augusti 2016

Ett år har alltså gått sedan mitt år i Kenya började. Nu är det några andra som bor på SSN, som har allting framför sig, ovetandes om hur mycket som faktiskt kommer hända. Kenya, jag saknar dig fortfarande. Alltid. Tack för allt du gett mig och fan ta dig för att jag inte får ha det så för alltid. 

 

Kenya

En film från året i Kenya

Ofta så är Kenya alltid där. En liten värk som finns där i hjärtat. Jag trodde att tårar och värkande hemlängtan skulle gå över efter två veckor eller så. Men det är som att den alltid finns där, och ibland känner man den inte alls men ibland bubblar den upp till ytan och då måste man ringa Mattis och prata om saknad. Prata om att bo tillsammans och att kunna ta för givet att man träffas och lever och umgås varje dag, om att sakna de där små små grejerna som kanske börjar försvinna från minnet och hur läskigt det är att saker försvinner. Sakna att varje sekund var värdefull för varje sekund var en del av vårt stora äventyr. 

Men ibland så är det inte där alls. Man är mitt uppe i nuet, i saker som är bra här, eller i saker man ser fram som kanske inte alls har med Kenya att göra. Och då blir det jobbigt av just den anledningen, för det gör ont att tänka att det största som hänt en kanske inte alltid kommer vara det största. För jag minns ju så väl att när jag var där, så var det det enda som fanns. Sverige var avlägset, inget annat spelade någon roll. Jag försöker greppa tag om den känslan för jag vill inte att den ska försvinna, eftersom Kenya fortfarande är så jäkla stort. Samtidigt måste jag också släppa taget om den där känslan, kanske lite i taget, om något annat stort ska kunna ta över, något som är nu på riktigt. Känslan av att Sverige är en dröm som man snart ska vakna ur börjar sakta men säkert övergå i känslan av att Kenya är en dröm, den underbaraste bästa drömmen någonsin, men en dröm som blir mer och mer avlägsen. Och den övergången gör ont. Så jäkla ont. För inget har gett mig så mycket som Kenya har. Det är jobbigt att sakna men det är nästan ännu jobbigare att inte sakna. Det är så skrämmande, att i vissa stunder inte sakna det största i mitt liv. Det som var allt. Är allt? När jag ser filmen kommer tårarna upp och hjärtat värker över det som inte längre finns, men också över det jag fick och det jag är så otroligt tacksam och lycklig över.  

om att vara hemma men samtidigt längta hem

Och så är jag här igen. Till platsen som var så långt borta men som jag alltid visste att jag skulle komma tillbaka till. I mitt rum i Uppsala, i Sverige. För jag visste ju det, att de där 10 månaderna skulle ta slut. Och allt är som vanligt men samtidigt är allt så annorlunda nu. Det är som att tiden har stått still men ändå är så mycket förändrat.

Den sista tiden i Nairobi minns jag att jag var så jäkla lycklig. Hotet om timmarna som tickade ner låg som ett vemod över oss alla, men jag tror att jag hade ganska lätt att koppla bort tankarna på att vi skulle åka hem. Jag visste att det skulle hända men jag hade svårt att förstå. Jag var precis där jag ville vara, i varje sekund, och jag var lycklig. När jag, Ella, Therese och Amanda gjorde en comeback till Mchana. Sista kvällen på Casablanca när vi dansade och sprang mellan restaurangen och dansgolvet och jag och Mattis gömde oss för Chris på toan. Campingen, med sångquizet och lägerelden och Veronica bredvid mig i tältet, som det alltid brukar vara. Den där kvällen på Tamambo när vi satt runt ett perfekt fyrkantigt bord och Elsa höll ett tal som rörde mig till tårar och jag själv gjorde ett tappert försök till ett tal haha. För att jag kände det så starkt i hela mig hur mycket jag älskade min familj som satt runt omkring mig, alla samlade, och jag var tvungen att säga det. När AUXen inte funkade så vi skapade allsång ändå. När jag, Mattis och Märth irrade runt i dagsljus på BG och försökte lokalisera oss och hamnade på någon indisk restaurang. När boardingen överraskade oss med karaokekväll. Avslutningsdagen, när jag klev upp svintidigt för att fota treorna och drack champagne på savannen till frukost. När treorna åkte rutschkana som utspring och jag var så euforisk att det bara sprudlade i hela mig och vi sprang runt och bara kramades, fotade, skrattade och grät. Avslutningslunchen med opassande rim och kramledet som jag aldrig ville skulle ta slut. Middagen, den sista gemensamma utgången, att dansa med matteläraren, bakluckan på en taxi och natten som blev till morgon som blev till boda boda klockan 10 nästa dag. 

Kanske kunde jag inte förstå, eller så ville jag bara inte, men jag hade så jäkla svårt att fatta att det var slut. Jag förstod det inte när vi skrev ut oss en sista gång och jag kramade vakterna och alla som jag kunde komma åt. Jag förstod det inte när vi sade hejdå till Tobbe, Lydde, Elsa, Jakob och Hugo på flygplatsen i Nairobi. Jag förstod det inte när vi sade hejdå till göteborgarna och skåningarna i Amsterdam. Men när jag kollade ut genom fönsterrutan på flyget från Amsterdam och såg svenska åkrar, då förstod jag. Och då kunde jag inte längre hejda det. Jag grät och grät och grät för jag insåg, jag insåg att det var slut. Jag insåg att vi kan komma tillbaka till Kenya, men livet som vi hade kommer aldrig tillbaka. SSN, allt det som är hemma för mig - det kommer aldrig tillbaka. Och den tanken kan fortfarande slå mig så hårt att jag börjar gråta när jag minst anar det.

Det finns saker som kan kännas bra. Jag försöker hålla mig ständigt sysselsatt och vara ensam så lite som möjligt för att klara mig. Fokusera på annat så mycket det bara går. Men det går inte att springa ifrån det för alltid. Allt för ofta kommer det ikapp, och då är det svårt att upprätthålla det där leendet som man försöker så hårt att ha. Saknaden efter min andra familj, saknaden efter mitt andra hem. Människorna som jag var med varje dag i 10 månader. Som såg mig i alla mina former och humör, som såg mig som den jag är. Att inte ha dem nära gör ont. Ngong Road, libanesen en fredag, trappan som jag alltid gick upp till för att komma till mitt rum. Små saker men som tillsammans blev något så jäkla stort. 

Kenya kommer för alltid att vara mitt hem, och människorna jag fick under det året kommer för alltid att vara min familj. Kanske kommer det här bli bra till slut. Nya saker kommer hända och jag vet att mina äventyr inte är över. Men jag tänker fortfarande att det här bara är ett besök, att vi snart ska åka hem igen och att allt kommer bli som vanligt. Sedan kommer jag på att det här är hemma nu, och då minns jag att allt inte alls är som vanligt. Allt är upp och ner. 

Jag vet inte hur man gör, men jag försöker. Vi får se hur det går. 

furaha

Redan innan jag åkte hit visste jag att det någon gång skulle ta slut. 10 månader varar inte för alltid. Ända sedan början har man tänkt på hur det skulle vara, den sista veckan, de sista dagarna i Nairobi. Att plocka ner bilderna från väggen. Att ta fram resväskan igen. Och nu är jag här, men jag kan inte greppa det, vill inte greppa det. 

Att åka hem när man är hemma. Få träffa sin familj samtidigt som man lämnar sin familj. Hur kommer det vara att aldrig mer bo i 22D? Att sitta på 107:an i Uppsala igen och tänka att allt måste varit en dröm? Jag är så långt ifrån färdig här. Jag behöver mer. Fler kvällar på Casablanca där jag sjunger och dansar och gömmer mig på toa med Mattis. Fler stressbajjar med Mandis när vi skriksjunger och sprutar victoria's secret och skrattar så att benen viker sig. Fler eftermiddagar när vi promenerar i kvällssolen och äter äcklig majs. Fler kvällsfikor på mitt rum med kaksmulor och kisste och mina bästa bästa vänner. Mer matatu, mer boda boda, mer Nairobi. Mer av oss, mer av allt. 

Det här året har gett mig så mycket. Mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig och mer än jag någonsin kommer kunna förstå. Och känslorna är åt helvete för jag är så lycklig som jag bara kan samtidigt som det krossar mitt hjärta att veta att det snart är slut. 

 

Kibera

För någon vecka sedan var vi i Kibera, Östafrikas största slumområde. Vi promenerade runt, snackade med människor, besökte en tjejs hem och hängde på Wale Wale.

Första gången jag på riktigt såg ett slumområde var i början av det här året när jag och några andra gick med Tomas till Kawangware. Det skrev jag om här. Jag hade precis flyttat hit till Kenya och min bild av ett slumområde var i mångt och mycket den bild jag hade fått med mig från trygga Sverige. En västerländsk bild av misär och människor som behöver "hjälp" från oss västerlänningar för att överleva. En misär som endast kommer försvinna med hjälp av välgörenhet och vita händer. När jag gick i Kawangware för första gången mådde jag dåligt av det jag såg och jag skrev om tårar som brände bakom ögonlocken. Men då skrapade jag bara på ytan, såg bara de hemskheterna jag förväntat mig att se. Jag bekräftade endast de förutfattade meningar jag tagit med mig hemifrån. 

Idag har jag en annan syn på slummen. Jag ser inte bara plåtskjulen och misären - jag ser människorna som bor där. Jag ser en gemenskap och folk som hjälper varandra. Ett samhälle där man står bakom varandra och skyddar varandra, samtidigt som jag inte ens vet vad min ena granne heter i Sverige. När jag går i Kibera ser jag inte bara orättvisor, jag ser också lyckliga leenden. När jag är på Love School på fredagar ser jag barn och ungdomar som uppskattar varje dag de får gå i skolan, och när vi dansar tillsammans och sjunger till Amarula så inser jag att vi kanske inte är så olika trots allt. Jag säger inte att man ska blunda för hemskheterna, för de finns och de måste lösas. Men jag tror att det är lätt att fokusera för mycket på det som är negativt, och missa allt det som är bra, ja rent utav fantastiskt. Innan jag åkte till Kenya hade jag en bild av slummen, den jag hade fått lära mig av mitt västerländska samhälle. Idag tror jag att jag har lite mer av sanningen. 

ivory burning

105 ton elfenben. 1,35 ton noshörningshorn.

6500 elefanter. 450 noshörningar. Mördade.

Uppskattningsvis dödas ungefär 100 afrikanska elefanter varje dag till händerna av tjuvjägare. 

Det senaste årtiondet har antalet elefanter sjunkit med 62 %, och om det fortsätter i den här takten förväntas de kunna vara utdöda vid slutet av nästa årtionde. 

"To lose our elephants would be to lose a key part of our heritage, and we quite simply will not allow it. We will not be the Africans who stood by as it happened." -Uhuru Kenyatta 

23:55

"Lek inte med elden" så jag och Hugo leker med röken istället. 

Ord som fastnat hos mig: 

"You don't have to know that you can do something. You just have to try." -Laura Dekker

"Stífum straumum fer, nálægt mér, nýfallinn regndropaher" -Ásgeir Trausti

"The way we do small things determines the way that we do everything" -Robin Sharma

"One could not count the moons that shimmer on her roofs, Or the thousand splendid suns that hide behind her walls" -Saib-e-Tabrizi

 

 

 

friYAY

Jag, Märtha, Matilda, Veronica, Amanda och Elsa på Tamambo i fredags. Prata, skratta, andas, må bra. Så vill jag spendera varje kväll!!!

Vi försöker att inte tänka på det, vill helst inte prata om det. Men jag vet att det snurrar i allas huvuden. Och ibland kommer det oundvikligen upp. Tiden. Hur den rinner ur våra händer som sanden i ett timglas utan att vi kan göra någonting för att stoppa det. Att veckorna som är kvar går att räkna på en hands fingrar. Ångest och ont i magen. Vill inte. Kan inte. Det här är ju allt som finns. Hanterar paniken genom att förtränga och försöka att inte tänka på det, och genom att vilja ta vara på varenda lilla sekund som återstår.