Tilde Bergström

Kategori: Tankar

Afrika är inte ett land

55 länder. 1 miljard människor. 

Nej jag var inte "rädd för att få Ebola" när jag flyttade till Kenya. Jag förstår att media skapat en skev bild med nyheterna om att "Ebola finns i Afrika" men ta en titt på kartan. Guniea, Sierra Leone och Liberia är inte utgör inte hela kontinenten. 

Afrika. Större än USA, Kina, Indien, Japan, Storbritannien, östra Europa, Italien, Tyskland, Frankrike, Portugal, Belgien, Nederländerna, Schweiz  och Spanien tillsammans. 

Okey, let's get this straight. Afrika är inte ett land. 

Från väst möts man av en ständig generaliseringen av Afrika på grund av inskränkthet och okunskap. Kanske är det någonting som jag lagt märke till lite extra efter att ha flyttat till Kenya, men i vilket fall är det någonting som jag stör mig jäkligt mycket på och som måste upphöra. Det finns inget språk som heter "afrikanska", Afrika är en kontinent bestående av 55 olika nationer med över 2000 olika språk. Att du har varit i Afrika säger mig ingenting. Egyptens charterhotell är inte samma som Namibia och Sydafrika går inte att jämföra med Kenya. Faktum är att avståndet mellan Sydafrika och Kenya är lika stort som avståndet mellan Sverige och Kazakstan, men ändå hör du aldrig någon likna Sverige och Kazakstan vid varandra.  

Ja, i Afrika finns några av världens största slumområden och ja, fattigdom och svält är ett stort problem. Men Afrika sätts allt för ofta in i bilden av krig, svält och korruption när det finns så mycket mer. Ingen nämner de 22 nobelpristagarna från 9 olika länder i Afrika eller att 1 av 3 afrikaner är medelklass. Rwanda har högst antal kvinnor i parlamentet i världen och 4 av världens 10 snabbast växande ekonomier går att finna på denna kontinent. Och nej, denna rikedom kommer inte från västs generösa bistånd. Bistånd utgör 2 % av Afrikas totala BNP. 

Det stämmer att finns mycket öken och savann i Afrika. Men det finns också tropiska regnskogar, högalpina bergsområden och pingviner. Bara för att du vet något om Afrika så betyder inte det att du vet något om varje lands diversitet. Alla länder har olika klimat, fauna, ekonomisk situation, befolkningsmängd, religion, tradition och kultur. Du kan inte generalisera dem 1 miljard människor som bor på denna kontinent genom att prata om "barnen i Afrika".

Jag bor i Kenya i ett år, men för det vill jag inte säga att jag har "varit i Afrika". Jag har hittills varit i ett land av Afrikas mångkulturella länder. Jag har lärt mig om Kenya, men det finns så många länder i Afrika som jag fortfarande inte kan någonting om. 

Snälla, sluta generalisera Afrika.  

dag 94

Äter frukost på balkongen en sovmorgon, sjungandes till Lejonkungens fantastiska filmmusik. Bakar chokladbollar på spanskalektionen där väldigt lite spansktalande förekommer men väldigt mycket chokladbollsätande. Dricker te hos vakterna och somnar hos Matilda för att jag inte vill sova själv. 

Ibland känns mina ord genom en datorskärm så otillräckliga.

Ibland hade jag velat vara där istället, ge en kram.

Ibland känns avståndet extra mycket. 

Idag landade två saker i postfacket: ett bevis på att jag vet hur man använder en tub för att andas under vattnet samt en liten födelsedagspresent i efterskott från världens bästa Mårten. Maraboun var lite extra läglig just idag eftersom att jag precis förtärde min sista ruta av min förra marabou bara någon timme innan. 

Jag gick ut själv. Sprang sprang sprang, leran skvätte och hjärtat dunkade. Behövde komma bort lite. Jag hade inte gjort något själv på 3 månader.

Vi tog bussen genom Nairobis trafikköer och landade i Downtown. På en filmfestival i en fin salong. Filmen som visades var en dokumentär om situationen i Sydsudan. Om ett frihetskrig som skördat 2,5 miljoner människoliv. Om en basketspelande pappa som höll sin första AK-47 när hans armar fortfarande var så små att han inte kunde hålla vapnet ståendes, utan var tvungen att sittandes luta det mot sina små pojkben. Om ett inbördeskrig som fortfarande bryter ner ett land som bara är lite mer än 4 år gammalt. 

På facebook byter folk profilbild för att stödja Paris. Minst 129 döda, ett fruktansvärt terrordåd. Men jag undrar vart de andra flaggorna är. Vart var Kenyas flagga när 147 personer mördades på universitet i Garissa för bara några månader sedan. Vart är Syriens flagga, där ett Paris-dåd sker varje dag - och har gjort det sedan 4 år tillbaka. Och vart är Sydsudans flagga, där kriget har gjort att över 90 % av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. 

Varför berättade ingen för mig om Sudan och Sydsudan? Varför fick jag aldrig veta om ett krig som pågått under hela mitt liv? Var 2,5 miljoner människor inte värda samma nyhetsstorm som Paris har fått? Jag är arg på att andra människors val påverkar vad jag får reda på. På att media har makten att lyfta fram vissa saker och dölja andra. Alla människor är lika mycket värda. Alla förtjänar en röst. 

internatlivet

Kommer in i mitt rum sent på kvällen. Märtha och Veronica har somnat i min säng, som små barn sover de, djupt och stilla. De ser så fridfulla ut där de sover, jag vill inte störa. Smyger ut och hämtar en madrass. Plockar ut alla tröjor jag hittar i garderoben och skapar ett oklart lapptäcke. Min dunjacka får agera kudde, fast dunet trycks ihop till en platt pannkaka när jag vilar huvudet mot den. Men det gör mig inte så mycket.  

Vaknar. Tar på mig Vronks tröja som hänger på stolen. Går ut genom dörren och finner Amandas skor som också slinker på. Tror de har stått där sedan den där gången då hon och Märtha kom in i mitt rum klockan 6 på morgonen. 

Möter Märtha som går runt i min klänning och lyssnar på musik ur mina hörlurar. Jag vandrar vidare i Amandas skor och Vronks tjocktröja. 

SSN har aldrig känts mer hemma än det gör nu. Vi är en familj och vi bor i ett hem. Ett hem där saker sprids ut, försvinner, kommer tillbaka och delas på. Det är så det är helt enkelt. 

två minuter i tolv en tisdag

Numera får man gå ensam till impala; gymmet och springbanan som ligger mitt emot skolan. Man får med andra ord promenera 50 meter tvärs över vägen utan sällskap. Det kan ses som en liten bedrift, men känslan av att man numera faktiskt kan ta sitt kort och röra sig utanför gaten helt på egen hand är så jäkla befriande. 

Jag och Märtha badar i poolen med träningskläderna på. För att vi kan. För att vi vill. För att hon har ett sådant här fint leende. 

Har flera filmkvällar i rad på Elsas rum och känner mig mer och mer hemma här för varje dag som går. Känner mig trygg samtidigt som en jobbig känsla lägger sig över internatet. För fan fan fan ingen vill ju att vi ska förlora en av oss. Vi är ju på samma sida allihopa, ni får inte ta oss ifrån varandra. 

En kväll sitter vi på en takterrass och Nairobis tusentals lysande lampor och höghus får mig att tappa andan. Äter chokladmousse och beställer in kaffe som jag vanligtvis inte gillar men som jag plötsligt vill ha så väldigt gärna och som faktiskt smakar gott. 

 Jag tror att jag har två hem nu. 

en födelsedagsmorgon

Från imorse när vi firade Therese med ballonger, frukost på sängen och godis i massor. Bilderna är suddiga och brusiga men jag gillar dem ändå. Ett stycke suddiga vardagsglimtar. Det är lite fint ändå, hur vi är allt för varandra här. Vi är varandras klasskamrater. Och vänner. Och familj. Och syskon. Vi är de som går i skolan tillsammans. Som äter frukost, lunch, middag och kvällsfika tillsammans. Som bor tillsammans, stundtals sover tillsammans. Vi är de som väcker varandra med skönsång på födelsedagar. Det är vi som gråter tillsammans, som skrattar tillsammans. Som upptäcker tillsammans och skapar minnen tillsammans. Vi lever tillsammans. Vi gör allt det här tillsammans. 

mygg-tankar

Jag har inte haft så stora problem med myggen hittills, jag har inte ens brytt mig om att sätta upp ett myggnät, något som verkar pryda de flestas sängar här på internatet. Men nu plötsligt är mina vader och fötter fullproppade av kliande myggbett så jag fick ta och rota fram myggmedlet som jag tagit med från Sverige. 

Det är bara ett litet myggmedel. En liten glasflaska fylld med något som ska skydda mig från irriterande små insekter. Men för mig den där lilla flaskan som så mycket mer. Den lukten är så starkt kopplad till minnen och känslor att mitt hjärt nästan svämmade över när jag öppnade korken. För mig är den lilla flaskan fylld av somrar i Staggträsk, kvällsdopp i en spegelblank sjö, tunnbröd på en solig veranda och friska skogar med myggor i tusental. Den där lilla flaskan är hemma för mig. 

Earthlings

Vi är alla en del av denna jord.

Beata och Veronica, två fantastiska tjejer på denna skola och båda veganer visade en dokumentär i Zebra idag vid namn "Earthlings" för de som ville. Filmen visar helt enkelt hur det går till i matindustrin, underhållningsindustrin, pälsindustrin och djurförsöksindustrin med mera, industrier skapade av oss människor och som alla utnyttjar och mördar djur. 

Det var ärligt talat skitjobbigt att se den. Hemskt. Jag är själv långt ifrån oskyldig i detta hemska utnyttjande och det är jag inte ensam om; hela vårt samhälle är uppbyggt av ett användande av dessa industrier. Jag försöker inte påtvinga någon att bli vegetarian eller vegan och jag själv utnyttjar ju animaliska produkter dagligen, men jag tycker fortfarande att vi alla har ett ansvar att veta vad det är vi äter. Jag bryr mig inte om vad du äter, det är ditt val, men att förneka eller blunda för vad som sker tycker jag är fel. 

Så försök titta. Eller åtminstone på något sätt lära, för okunskap är det största hotet. Och jag tror inte att denna filmen lämnade någon av oss som såg den oberörd. 

Här finns filmen: https://www.youtube.com/watch?v=PB_ZMiYy_OQ

Maasai Mara del 5 - lycka

Lycka. Lycka är att sitta i en stor overlander fullproppad med fina vänner när solen går upp över savannen. Det är att befinna sig endast några meter ifrån ett lejon, så nära att man kan se hur den känns. Det är att få uppleva en annan värld, en värld med zebror i tusental, fridfulla elefanter och ståtliga giraffer. Det är att skrattande hoppa med små barn i en maasaiby. Det är att ligga utanför ett tält under en stjärnklar himmel och en upp- och nervänd måne och diskutera livets och universums svindlande filosofi. Lycka är att med armarna och huvudet utsträckta genom fönsterrutan på en buss känna den dammiga luften slita i ditt hår och få dagens sista solstrålar i ögonen. Att känna sig fri. 

From the day we arrive on the planet
And blinking, step into the sun
There's more to see than can ever be seen
More to do than can ever be done

 

There's far too much to take in here
More to find than can ever be found
But the sun rolling high
Through the sapphire sky
Keeps great and small on the endless round

 

 

Dubbelhakor, sovande människor och korgar på huvudet

 

På kvällsfikat när det är rusningstrafik i köket och man försöker starta mikron samt 3 brödrostar på samma gång så går ofta proppen, och man får nöja sig med en halvrostad macka. Och vissa kvällar när man ska borsta tänderna så står man där och lyfter på handtaget utan att något vatten kommer ut, och en sådant vattenbrist slutar alltid med stopp i toaletten. Ibland vaknar jag av att någon eller några för världens oväsen precis utanför rummet mitt, detta trots ett par noga instoppade öronproppar. 

Men vem bryr sig. För vilka nackdelar som än kan komma utav internatlivet så är det ingenting emot alla skratt och all kärlek som man får utav det. Det är ingenting mot att sno en madrass ur förrådet och sova över hos Ellen en torsdag, mot att sitta uppe på någons rum till halv 5 på morgonen och bara prata, mot att en kvällsfika som tar 5 minuter hemma här tar 1 och 1 halv timma för att man aldrig vill gå därifrån. Vi är en stor familj, och det här är vårt hem. 

 

Till en fin Fredrika; tusen tack och tusen kramar. 

Till Louise, Saima, Filippa och Julia: Jag älskar er. Jag älskar er när vi befinner oss i samma stad och träffas varje dag, och jag älskar er när vi befinner oss på olika kontinenter och inte kommer träffas på ett år. För sådant spelar ingen roll när det kommer till vår vänskap. Spill inga tårar över mig. Er för alltid, Tilde. 

Springer genom Nairobi

Idag var vi ett gäng som var ute på en löptur! Vi sprang förbi maasai pojkar och hordar med fritt gående kossor, dundrande bilar och leende människor. Vi sprang förbi det som är Nairobi helt enkelt. Det var ett jäkla tempo, och det faktum att vi befinner oss på ca 1700 m.ö.h. gjorde ju inte heller andhämtningen lättare så att säga, som att knalla runt 5 km på toppen av Helags... Men jag klagar inte!! Har saknat löpningen. 

Homosexualitet är ett brott i Kenya, och idag fick jag reda på att ett förhållande med någon av samma kön kan leda till hela 14 års fängelse. Känns väldigt dåligt och konstigt när ens lärare säger på lektionen att "om någon är homsexuell här inne så måste ni ta det väldigt försiktigt". Saker man trodde var en självklarhet, en mänsklig rättighet. Kan inte föreställa mig hur hemskt det måste vara, att inte få älska vem man vill, att bryta en lag genom att bara vara kär. 

 

Bubblan

Det är konstigt vilken bubbla vi lever i här på SSN. Vår värld är ett skyddat område, en värld som bara existerar innanför dessa murar. Vi har flyttat en liten bit av Sverige och lagt det mitt i Nairobi, och plötsligt blir kontrasterna mellan de två världarna så påtagliga, när de ligger här sida vid sida. 

Vi klagar när duschen endast får fram en kall hård vattenstråle som man snabbt får schamponera sitt hår i - samtidigt som det går människor precis utanför som inte har tillgång till rent dricksvatten. 

Vi får fyra måltider varje dag och utöver det får vi frukt när vi vill; vi ska aldrig behöva gå hungriga. Men det är så många runt omkring oss som alltid behöver gå hungriga. Hemma kunde jag slänga överbliven skolmat utan att blinka, här skapar bara tanken på det en klump i magen. 

Det är också en självklarhet att alla elever här har en dator med sig, ett materiellt ting som går att likställa med en årslön för ett relativt välbetalt arbete här i Nairobi. 

Egentligen är hela Sverige omsluten av en likadan bubbla som vi har här. Men den bubblan är så stor, och utanför den finner vi knappt några kontraster, bara ännu fler länder omslutna av samma bubbla. Därför är det lätt att bara se innanför bubblan när man bor i Sverige, för det krävs mycket för att komma utanför den. Här krävs det bara några steg. Några steg och man är utanför bubblan, inne i den andra världen. 

Självklart är saker inte så enkla som svart på vitt. Det finns mycket saker i Nairobi som påminner om våran bubbla, som får en att känna att man knappt klivit hur den. Och alla utanför vår skola går inte hungriga, alla har det inte svårt att få rent vatten. Många har det faktiskt väldigt bra. Medelklassen i de så kallade u-länderna ökar stadigt. Men det är ändå så mycket mer påtagligt, att alla inte har det som vi. Det är svårare att ta saker för givet. Jag känner mig tacksam för varenda liten sak. 

Varför fick just jag alla de här privelegierna och inte någon annan? Vem bestämde orättvisorna? 

01:38

Vi var ute med båten. Vi fem. Järngänget. Solen gick ner över horisonten och vattnet var helt stilla, som en spegel. De hade gett mig en bok. En skrivbok, fylld med collage av olika slag och bilder på oss som fick mig att börja gråta. Längst bak i boken fanns ett fack med fyra olika brev, angivna att öppnas på fyra olika datum spridda över det kommande året. I den här boken skulle jag skriva ner allt jag känner, tänker och upplever i Kenya. Vi stod där på båten, allihopa inlindade i kramar och tårar. Det var sista gången alla fem. 

Hur inser man att man ska skiljas från sina bästa vänner? För mig tog det lång tid. Jag fattade det inte när vi lämnade av Filippa vid bussen och jag kramade henne för sista gången. Jag fattade det inte kvällen efter när Louise sade "det är 20 minuter tills bussen går". "Det är lugnt", svarade jag. "Det tar bara två minuter att gå till busshållsplatsen". "Nej", svarade hon. "Det är 20 minuter kvar". Jag fattade det inte när jag, Louise, Julia och Saima stod tätt intill i en fyramanna-kram så länge vi bara kunde, och tårarna rann ner för alla deras kinder. Jag fattade det först när det var deras tur att gå på bussen som skulle ta dem ifrån mig. Det sköljde över mig som en tsunami, slog omkull mig som en atombomb. De som jag bara har känt i ett år men som står mig närmare än få andra gör. De som jag kan ligga uppe med till sex på morgonen för att samtalen aldrig tar slut. De som har stått vid min sida, och jag som har stått vid deras. Den här bussen skulle ta dem ifrån mig. Jag hulkade, grät, hyperventilderade. Jag ville skrika. Jag kunde inte andas. Jag ville stanna bussen och säga att jag skiter i det, jag stannar med er. Jag ville att de skulle hoppa av bussen, att det inte skulle vara på riktigt. Att se de finaste personerna jag vet åka ifrån mig utan att kunna göra något åt det, det var rena helvetet. Jag hade sagt till dem så många gånger att "vi ses ju snart" och "10 månader går fort". Men plötsligt kunde jag inte tro på det själv. 

systra mi

Hur mycket jag än ser fram emot Kenya så för det inte bara gott med sig. Just nu är jag väldigt stressad på grund av mycket lite tid kvar och mycket saker som ska hända på den mycket lilla tiden. Men mest av allt mår jag skit när jag tänker på att lämna min fAvORitFiLuR... Som storasyster vill jag alltid kunna finnas där och skydda min lilla fåGeL. Nu kommer jag inte ens kunna ge henne en kram och det känns helt ärligt piss.