Tilde Bergström

Kategori: Tankar

till mina tjejer

till mina tjejer:

Tack för att ni kämpar, slåss, står upp för er själva och för så många andra. För att ni vägrar ta den skit som så många kastar på oss. Tack för att ni diskuterar, lyfter frågor och lär mig. För ni finns där genom missförstånd, skratt och tårar. Tack för att ni är de bästa jävla människorna jag vet. 

"Backa din syster, backa den okända kvinnan du möter på klubben, backa den du avskyr, backa din vän, backa varenda en av dem kvinnor som finns på vår jord för tillsammans är det enda sättet vi kan göra skillnad." - Amanda

fem sinnen

29 mars // Kigali // Rwanda

Vad ser jag? Jag ser slitna skolböcker som barn lämnat i tron att de skulle få gå i skolan fler gånger. Jag ser en stor blodfläck på väggen i kyrkan där spädbarn blivit slagna till döds genom att man upprepande gånger dunkat de små huvudena mot tegelstenarna. Jag ser rader av små, små kranier, många med sprickor och hål på diverse ställen, vissa brända. Liv som borde funnits än idag. Stulna framtider.

Vad hör jag? Jag hör vår unga guide med gråten i halsen berätta om hur hennes pappa blev bränd levande. Hon var ett barn – och hennes pappa blev mördad.

Vad smakar jag? Jag smakar saltet från mina tårar som okontrollerat rinner ner över läpparna och in i munnen.

Vad luktar jag? Jag känner lukten av instängdhet, något gammalt och unket. 

Vad känner jag? Jag känner ett hjärta tungt som sten och ett stigande illamående som får mig att vilja spy, springa ut och rymma från allt detta. Men vi måste lära oss, och vi måste påminnas. För de här personerna hade ingenstans att fly, trots att de inte hade någon anledning att dö.

Glöm aldrig; folkmordet i Rwanda.

Uganda // Rwanda

”I en overlander i Uganda! Solen håller sakta på att gå ner. Fönsterna i bussen får det att kännas som ett tåg, lite som att vi tågluffar. Naturen är grön, bergig och dimmig. Barnen skrattar oss förbi, vinkar i hoppen. Ovillkorlig glädje.” 23 mars // buss // Uganda

”Känner mig obunden och fri. På resande fot. Vill aldrig stanna.” 23 mars // buss // Uganda

”Otaliga timmar har redan spenderats i bussarna men jag har inte ens blivit uttråkad. Vi har spelat kort, kört ordlekar, sovit på varandra, ätit alldeles för mycket (jag och Hugo haha…) och hängt ut genom fönstret med lukten av Uganda och vinden i håret och saliv som flyger och sådant som känns bra.” 23 mars // Jinja // Uganda

”FYFAN VAD HÄFTIGT. Ahh vet knappt vad jag ska skriva som på något sätt kan förklara hur sjukt jävla kul det var att rafta. […] Efter att bara ett par tiotal minuter ha hunnit välta båten, fastna under vattnet i repet, hamna under båten i en rapid, åka ner för ett 4-meter vattenfall, tumla runt som en liten vante i en torktumlare – OCH överleva så var det som att inget kunde stoppa oss.” 24 mars // River Rafting // Nilen // Uganda 

 

”Jag vill leva det här livet. I världen. Fri från förpliktelser. Med en familj av vänner och äventyr varje dag. Nya länder. Ta sig fram på vägar.” 23 mars // Jinja // Uganda

”På kvällen klev vi utanför gaten till campet och upptäckte en liten del av Jinja. Chapati med nutella och banan. Färgglada ugandiska shilling. Små händer som griper tag om Matildas finger. En liten pub med träpinnar som väggar och skraltiga bänkar och bord. Ugandisk dansmusik ur knastriga högtalare. Små barn som springer på vägen med utsträckta armar för att krama om mina ben.” 24 mars // Jinja // Uganda 

 

”Allt vi gör är att leva.” 24 mars // Veronica // River Rafting

 

”Där och då fanns bara där och då.” 24 mars // Jinja // Uganda 

”Får nya stämplar i passet och ser nytt varje dag.” 28 mars // Kigali // Rwanda 

 

”Lake Bunyonyi är det VACKRASTE ställt jag hittills skådat på denna jord. Bergen, grönskan, dimman och den djupa spegelblanka sjön var en tappa-andan-utsikt. […] I den sjön badade vi nakna en dimmig morgon och jag kände mig levande.27 mars // Lake Bunyonyi // Uganda

 

”Ugandas gröna berg får mig att känna trygghet.” 27 mars // Lake Bunyonyi // Uganda

 

 ”Vi tog en promenad i byn kring sjön och då mötte vi ett något äldre svenskt par. Med teva-sandaler, en liten digitalkamera runt halsen och t-shirt-brännor framstod de vid första anblicken som ett par något orutinerade turister. Men efter en stunds samtal vändes den bilden helt upp&ner. De var egenföretagare med målet att ”besöka alla världens länder”. Hittills hade de prickat av runt 160 st (!?!?!). De berättade om rödgula soluppgångar över Nambias öken, medias ensidiga och verklighetsförvrängda bild av länder som Sydsudan och Somalia och att starta familjeplaneringsprojekt i Nairobis slummar. […] På något sätt var det så jäkla betryggande och hoppfullt att få höra att JA, det går att leva ett sådant här liv. Det går att vara 60+ och resa jorden runt. Att fortsätta upptäcka, aldrig sluta l e v a. De var som ett par Yodas som uppenbarande sig från himmelen med livsinspiration.” 27 mars // Lake Bunyonyi // Uganda

”WOW! Det hände. Vi gjorde det. Jag vet inte om jag riktigt förstått det ännu, men idag vandrade jag alltså i Rwandas djungel och stod ett fåtal meter ifrån bergsgorillor. Jag var leende och totalt stum, mållös, med ett dunkande hjärta. Två meter ifrån en stor gorillamamma som höll i ett par lurviga 2-månaderstvillingar, som stirrade in i mig med ett par djupt bruna ögon, där var bara där och då och det var mäktigt. Den här jorden. Alla liven. Det är så mycket större än bara oss.” 30 mars // Gorilla trekking // Rwanda

”Det var en nära-livet-upplevelse.” Tomas // om bergsgorillorna

”Jag hade kunnat stanna. Fortsätta låta bussarna ta oss till nya platser och lugnt äventyra vidare. Men – Nairobi är ett äventyr i sig och tiden rinner ut, så jag ska åka hem och ta vara på varje sekund.” 30 mars // Kigali // Rwanda 

ett år sedan

Den andra april, för exakt ett år sedan, förändrades hela mitt liv. 

För exakt ett år sedan fick jag beskedet att jag blivit antagen till svenska skolan i Nairobi. Där och då började resan på mitt största äventyr hittills. Jag var i backen med min lillasyster och tog upp mobilen för att ringa och kolla var ma och pa befann sig. Det första jag ser är en notis med symbolen av ett mejl följt av texten "Svenska skolan i Nairobi". Hjärtat började dunka och jag tryckte fram mejlet så fort jag kunde. "Jag har nöjet att meddela att Tilde...." AHHHHH. Fick inte fram ett ord samtidigt som lyckotårarna började spruta. Kramade om Filippa, mamma och pappa. Grät och skrattade när jag flög ner för backarna. Resten av dagen var ett virrvarr av kramar, ringa Tove, sms:a, skypa, ringa och gråta lite mer. 

Då hade jag ingen som helst jävla aning om vad som låg framför mig. Allt jag hade var en känsla av att det skulle bli hur bra som helst. Och nu, ett år senare, sitter jag här. I rum 22D på SSN och lever det livet som jag då bara kunde drömma om.  

 

december 2015

Det är fredag, jag har inga lektioner (!!!) och jag kom på att det aldrig blev av att jag skrev om december när jag skulle resumera mitt första halvår här i Kenya. So here we go: 

December var ganska lugnt när det kom till utflykter, men en lördag vandrade vi på Ngong Hills i våra vandringskängor, som en första förberedelse för Mt Kenya. Varje kväll i december spenderades i proppfyllda rum med julsagaläsning, julkalendern, googledocs-undersökningar som fick alla att kikna av skratt, secret santa och om man hade riktigt tur; uppträdanden av Pastorn och Systern (aka Vronk och Amanda). Trots att dagarna var (relativt) varma så hade kvällarna en riktig decemberkänsla med julstjärnor och tända ljus. Jag var sjuk i typ en vecka men när det var dags för lucia på ambassadörens resident proppade jag mig med alvedon för att få ta del av glögg och lussebullar. När det började närma sig skolavslutning ordnades det en julmiddag för alla gymnasieelever, folk uppträdde, det visades filmer, nomineringar utsågs och jag blev "halvårets friluftare", som den fjällvandrare jag är. 

Efter skolavslutningen tömdes internatet rätt så snabbt och jag och Märtha vandrade runt, gjorde misslyckade kladdkakor i kopp (som fick hela köket att ryka) och väntade ut tiden. Jag satt och skypade med Louise när det ringde på kenya-mobilen och jag hör pappas röst som säger; "gissa vilka som står och skriver in sig vid gaten nu?". Lyckan!!!! SPrang, kramades, grät. Resten av december äventyrade jag med familjen; safari i Tanzania, översvämmade floder och dammiga bilresor, julafton mitt ute på savannen, jacuzzi-varmt hav på Zanzibar, kryddsafari, Stone Town, kokosnötter och december som blev januari på en strand under stjärnorna. 

när Elsa säger det

Bild och text av min fina, kloka Elsa

Kära skolbuss. I dig har jag skriksjungit så att mina stämband nästan gått av. I dig har jag spridit min svettlukt efter fotbollsmatcher och bergsbestigningar. I dig har jag lyssnat på otaliga TSKNAS-avsnitt och hela Trevor Halls repertoar om och om igen. I dig har jag krockat. I dig har jag varit förväntansfull och nervös på väg någonstans, i dig har jag varit nöjd och utmattad på väg därifrån. I dig har jag dansat ståendes och dansat sittandes. I dig har jag befunnit mig många tidiga morgnar efter alarm som ljudit alldeles för tidigt. I dig har jag varit mitt snyggaste jag på väg till nåt uteställe, i dig har jag varit mitt fulaste jag på väg från en tältnatt och alldeles för många timmar utan duschmöjlighet. I dig har jag sovit, alltid i samma ocharmiga position. I dig börjar jag ofta tänka. Fundera. Uppskatta. I dag är jag nästan alltid lycklig, för hur kan man vara något annat när Kenya svischar förbi och blåser in genom rutan. I dig blandas Kenyaluft med Kenyadamm och i dig trycks svettigt lår mot svettigt lår. I dig har jag pratat om viktigt och oviktigt och ofta inte pratat alls. I dig har jag tillbringat många många många timmar.

Och jag vill bara säga tack för allt. 

 
 

tacksamhet

Till alla er som var tvungna att uttrycka er åsikt om att mina föräldrar var dåliga föräldrar för att de skulle släppa iväg sin lilla dotter till stora farliga Nairobi. Som tyckte att ni minsann var bra föräldrar för att ni skulle aldrig utsätta ert barn för något så oförutsägbart och skrämmande. 

Ni har fel. För mina föräldrar är de bästa föräldrarna jag vet. För att de vågar och för att de vill att jag ska få stå på egna ben. För att de vet att mitt liv är mitt liv och att som förälder försöka hålla tillbaka det livet med alla dess drömmar och ambitioner och önskningar inte är bra. För att de vet att världen inte går att döma av det vi tror oss "veta", för den måste upptäckas och upplevas innan man kan vara i närheten av att förstå, oavsett hur "farlig" ni har hört att världen är. För när jag sade att jag ville flytta till Nairobi så hjälpte de mig och stöttade mig och fick mig att tro på mig själv och på att min dröm var viktig och inte en fånig farlig dröm som bara "dåliga föräldrar" skulle gå med på. 

Därför känner jag tacksamhet. För att jag en vanlig tisdag i januari får åka buss genom fina Nairobi till en skola som ser ut som ett college i USA där man inte får bada med bikini i poolen och där jag får spela en svettig fotbollsmatch följt av kakor och vips så har jag upplevt något helt nytt och sett något jag aldrig sett förut och pratat med människor jag aldrig pratat med förut och därför är jag tacksam. Tacksam för att jag senare samma kväll får sitta på Hannas säng och prata om vad vi vet och inte vet om hur saker egentligen går till här i världen och hur science fiction egentligen inte är fiction för man kan faktiskt klona människor och om mjölk och hur pengar som styr så mycket egentligen inte finns för det är bara siffror på en dator och allt är bara en konstruktion och om vilka vägar man kan gå i livet som inte är dem förutbestämda förväntade vägarna. 

Tack.

2k16

2016 01 01 

Internatet fylls på mer och mer och det är en underbar känsla, att se nya kort i facken när man kommer hem från en toi-runda och att få krama alla de som faktiskt är det bästa med det här året. Även om det var tråkigt att familjen lämnade så finns det så mycket bra att se fram emot, och jag är precis där jag vill vara. Jag hade inte velat byta ut detta mot något. Jag känner mig så hemma; när vi äter brunch på Art tills magarna sprängs, när vi kollar på film i zebra och gör improviserade bakverk i mikron för att lathetsnivån ligger på att en kladdkaka känns för ansträngande och när jag sover på en madrass i Märthas rum för att det är mycket bättre än att sova ensam i mitt. Det har gått tre dagar och jag har redan lyckats sprida ut lite kläder över internatet och har diverse saker på rummet som inte tillhör mig. Allt är som det ska vara. Jag vet att Uppsala alltid kommer vara hemma för mig och att jag har så många underbara personer där som jag älskar, och kanske är det svårt att förstå, men det här är verkligen hemma för oss. Folk som lämnar Sverige skickar meddelanden som lyder "Nu åker jag hem!" och när man kramar någon som precis kommit hit så kommer det så naturligt att säga "välkommen hem". 

Det bästa med 2016 är att jag har ytterligare 5 månader här i Kenya att ta vara på. Efter det vet jag inte riktigt hur det kommer kännas eller vad som kommer hända, men pole pole. Det löser sig. Och nu gick strömmen också... well well, det här är Kenya. Och jag älskar det. 

bästa vänner

Det är enklare att lämna än att bli lämnad. Jag är hemma just nu men jag är ju också hemma med er. Det känns nästan redan som en dröm, att gråta skratta bråka kramas vara med min familj. Er älskar jag. 

två världar

Går till Junction, lagar pasta med pesto samtidigt som pappa klagar på elevköket, klappar bebiselefanter och äter Marabou med Filippa. Är i Nairobi och är med familjen. Två favoritsaker kombinerade. Mamma åkte iväg med en taxi och jag vinkade hejdå utan att förstå. Utan att förstå att det är 5 månader tills vi syns igen. Trodde att jag hade kramat tillräckligt men hur kan kramarna räcka till när det är så länge till nästa? Plötsligt kändes tiden vi haft tillsammans alldeles för kort. Känslorna är förvirrande. Längtar tills internatet fylls med vänner igen och ser fram emot allt fantastiskt som jag vet kommer hända dem kommande månaderna. Men innan jag kan uppleva allt det så betyder det att familjen måste försvinna hem till Sverige. Det är två världar och jag älskar båda lika mycket. Jag önskar bara att jag kunde få ha båda och inte bara en åt gången. 

ohållbarheten

När man åker genom staden man älskar, i en buss med människorna som kommit att bli som en andra familj, med musiken som dunkar och man sitter längst bak och skriksjunger med. När man dansar tills svetten rinner på en klubb och tiden tycks stå stilla. När man sitter på restaurangen, tittar sig omkring och blir alldeles varm i hjärtat. 

Ibland slår det en hur jävla fullkomligt lycklig man är just nu, till exempel när man sträcker ut händerna genom bussrutan och blundar. Och ibland slår det en att det inte alltid kommer vara som det är just nu, till exempel när folk börjar lämna SSN en efter en för att fira jul, och även om det bara är för tre veckor så är tre veckor jävligt mycket när man spenderat varje dag med varandra i 4 månader. 

Vi har bara just nu och just nu är jäkligt bra så just nu vill jag aldrig att just nu ska försvinna. 

november 2015

I november firade jag min första födelsedag utan att bli väckt av familjen, och jag som trodde att jag även skulle få fira min första födelsedag med sol och sommarvärme blev ju smått snopen när hela november visade sig bestå utav regnperiod. Men eftersom att regn och åska råkar vara mitt absoluta favoritväder så blev det väl ganska bra ändå. För finns det något bättre än att bada i Nairobis monsunregn som vi gjorde en kväll i november? Tveksamt. 

Jag var på Love School (som varje månad hittills) och spenderade en helg i Nkokidongoi med vår nyvunne Facebookvän, guide och maasai Gaddiel. Där vandrade vi i en skog med babianer och sov på en takterrass tillsammans med illsinta skalbaggar. En annan helg var vi på safari i Nakuru, satt helt stumma av förundran när 8 lejon strök sig mot bussens utsida, såg mer noshörningar än någonsin förut, poserade framför vattenfall, diskade på världshistoriens smutsigaste toalett med hushållspapper istället för diskborste och somnade i tält med mina tjejer.

En dag tog Frederik med lilla klassen till helikopterplattan och italiensk restaurang och en annan var vi på mycket viktig filmvisning i downtown med Herman. Någon dag i november hade jag bott 100 dagar i Kenya och den kvällen bjöd boardingen hela internatet på kinarestaurang och vi såg Mockingjay på bio för 30 spänn. Hade den roligaste utgången någonsin och sov mindre ensam och mer med vänner, för att det är så mycket bättre att somna bredvid dem man tycker om. Vi tjuvstartade på jul genom en julpysseldag och om jag inte minns helt fel så tror jag att den sista kvällen i november spenderades på UTAM festival. 

November i Sverige brukar kännas som ganska grå, men denna månad kändes precis tvärt om - så färgglad som det bara går. 

oktober 2015

Vi fortsätter vidare till oktober, äventyrsmånaden! Hade livets helg på Savage Wilderness, åkte i en liten gummibåt nedför en forsande flod och kastade mig huvudstupa från en höjd på 60 meter. Sprang Naivasha Relay tillsammans med allt från elitlöpare till halvt packade kenyaner och har aldrig varit så smutsig eller åkt en så lökig buss i hela mitt liv. På Diani åt jag mig mätt på pizzor och naanbröd, tog dykarcertifikat, dansade mig svettig ca varje kväll på 4o thieves och sov alldeles för lite. Åkte safaribil i Nairobi National Park med ett gäng bra vänner och såg min första noshörning, det var halloweenfest här på SSN och en kväll satt vi vid kvällsfikat och gjorde upp planer för framtiden och sommaren, med 11 emmaboda-biljetter i handen. <333

september 2015

September. Saker som tidigare var någonting helt nytt börjar kännas mer och mer familjära. Kvällsfikor och läxis, Juncan, veganbanankakor, fotboll, löpning och volleyboll. Att hänga upp tvätten i mörkret bakom huset och att sitta på Libanesens terrass vid ett knökfullt bord och blicka ut över Nairobis ljus. En kväll snodde jag och Veronica en madrass från linnénroom och somnade i Ellens rum och en annan satt jag uppe till halv 5 i Amandas säng med ett gäng härliga människor och bara pratade.

Var på Love School flera gånger och lagade mat hos Veronica i Kawangware. Jag fick se saker jag aldrig hade sett förut och började få lite perspektiv på livet. En helg åkte vi till Hell's Gate med klassen, sov i tält och jag var ute på savannen för första gången i mitt liv. Jag klappade elefantbebisar och kysste giraffer. I en overlander på Maasai Mara lärde jag mig vad lycka är och jag var så jäkla glad över att jag hade valt det här livet. 

augusti 2015

Ligger i min säng med febrig panna och äter oreos. Funderar på kvällens luciatåg på svenska ambassaden och om det är värt att kämpa sig med trots hes röst på grund av alla torsdagar som jag nu faktiskt lagt på att öva in dessa uttjatade jullåtar. Fast tänker samtidigt att resterande kanske gynnas av min frånvaro då sång måste erkännas är en utav mina sämsta sidor...

  Istället för att gå under av huvudvärk så tänkte jag titta tillbaka på hur mitt Kenya-år har sett ut hittills, med start i augusti. I början av augusti spenderade jag mina sista dagar med bara familjen genom en roadtrip i Skottland. Nya hotellrum varje natt, gröna slätter, regntunga moln, överraskningsfest och min älskade familj. Vi kom hem till Uppsala, pappa och Filippa försvann till Norrland, mamma jobbade och jag spenderade all min vakna tid åt packning, vänner och att försöka insupa det mesta av hemma. Folk frågade "Hur känns det?" och jag svarade "Jag vet inte" för ärligt talat kunde jag inte greppa tanken om hur lite tid det var kvar.  En solig sommarkväll på båten med Saima, Louise, Julia och Filippa började det dock sakta sjunka in och tårarna kunde inte längre hållas tillbaka, så vi kramades och grät och skrattade för hur ska man hantera en situation som man aldrig varit med om förut? De klev på en buss och plötsligt kunde jag inte andas för den oundvikliga stunden hade kommit. 

Jag tog flykt till stugan och där bland släkten, skogen och bröllop glömdes det nästan bort. Med två timmar sömn i kroppen satte vi oss i bilen och åkte de 10 timmarna hem och jag vet inte vart tiden försvann. Packade om, kramade Tove, kramade Jenny och satt sedan plötsligt återigen i bilen, nu på väg mot Arlanda. Innan jag visste ordet av det hade jag lämnat allt bakom mig och satt på ett plan till Nairobi och jag vet bara att jag tänkte "äntligen". 

Jag fick ett nytt rum, gick till Junction sjuttioelva gånger om dagen, spelade tennis, badade i poolen, åkte på citytour, hittade avokados med Ellen och stickade med Veronica. Allting var nytt och jag gick till Märthas rum mest hela tiden för att jag inte ville gå till frukosten själv. Känslorna pendlade som en berg&dalbana och jag minns att det var jobbigt att inte ständigt veta hur vad när men man lär sig och ganska snabbt tror jag att jag började känna mig mer och mer hemma.